Scott Pilgrim VS the World, 4 popcorn

En underbar film där indie-favvisen Michael Cera är loser-slackern Scott Pilgrim som ger igen efter att ha blivit dumpad genom att excelerera i en tv-spelsvärld. Det är coolt, snyggt, avigt och komiskt samtidigt som det är überslick.

Black Swan, 4 popcorn

Ingen har väl kunnat missa Natalie Portmans förvandling i Darren Aronofskys självplågardansfilm om ballerinan som blir prima ballerina när Winona Ryder (?!) petas av chefskoreografen och alfahanen Thomas Leroy (Vincent Cassel). Hon är smalare än nånsin, aldrig glad och ser mest ut att lida filmen igenom. Visst, ibland lyser begär igenom men glädje...? Aronofsky har sitt eget form- och stilspråk och Black Swan kommer inte att göra ett fan besviket. Däremot var The Wrestler något starkare i personporträttet. Å andra sidan är det fascinerande att följa Portmans fanatiska Nina vars totala liv kretsar kring dansen.

Never Let Me Go, 5 popcorn

Åh, vad bra! Jag kan inte komma på något som inte är fantastiskt med Never Let Me Go. Baserad på Kazuo Ishiguros novell om en dystopisk samtid där ett parallellt universum befolkas av mänskliga organdonatorer vars enda syfte är att i vuxen ålder (mellan 20-30) donera sina organ och vid ca 4:e operationen avsluta, d v s dö. Vi får följa Kathy och hennes vänner Ruth och Tommy genom ett tragiskt triangeldrama, som försätter alla i en märklig relation till varandra. De växer upp på en internatskola, som matar eleverna med hemska "historier" för att förlama dem till resignation. Filmen är så briljant i just dikotomin; ödesbestämd kontra livsångest. För trots att ungdomarna inte har någon framtid ställs även frågan om vi i dagens samhälle egentligen har så mycket mer framtid än dem. Det blir en avspegling av dagens tonårsproblem - är livet värt att leva, när har man levt fullt ut, har en som levt 100 år levt mer än en livsglad 28-åring? Kathy speciellt, men även Ruth och Tommy, finner sig i sitt "öde" (är ett tidsbestämt liv ett öde? Alla liv är väl i så fall ödesbestämda) utan att ens fundera på möjligheten att fly - finns den? I slutskedet försöker de förhala avslutet genom att söka upp en mystisk dam som sägs kunna skjuta upp döden om man kan bevisa sann kärlek. Kan man besegra sjukdomar genom tro? Samma sak... Jag säger det än en gång - en fantastisk film som du inte får missa! Regissör Mark Romanek är mest känd för sina musikvideoskapelser (vet inte om det kallas video fortfarande) än spelfilm. Han har dock gjort One Hour Photo 2002, med Robin Williams som grå, massmördare. Se hans video till Johnny Cash cover på NIN Hurt som med all rätt framröstats som bästa videon i alla tider av The Guardians läsare; www.youtube.com/JohnnyCash/Hurt

Winter's Bone, 4 popcorn

Ok, jag får ge mig! Länge stod jag emot denna indie , som hyllats så förbehållslöst att det fått mig att tveka. Men, den är värd varenda hyllning och stjärnskottet Jennifer Lawrence är fantastisk och trovärdig som den totalt orädde och envise dottern till en smågangster. I det fattiga ingenmanslandet i karga Ozark Mountain, USA, härskar egna lagar, som byggs på familjeband och oförätter och hederskodex. Outtalade regler styr vem du får prata med och när - annars riskerar du ditt liv (oavsett om du är släkt eller ej). Ytterst handlar det om överlevnad, och speciellt en ihärdig, ingrodd misstro mot statens. Ramhistorien kretsar kring 17-åriga Ree som målmedvetet försöker hitta sin försvunne knarklangare till pappa för att inte förlora det enda familjen har kvar; huset som pappan använt som borgen för att undvika den senaste rättegången. Han är dock omöjlig att finna och Ree ställs inför oförstående, elaka vuxna, som inte alls är benägna att hjälpa henne - snarare tvärtom. Anledningen blir vi och Ree så småningom varse och det är där hederskodexen och familjebanden kommer in i det oförsonliga landskapet som förstärker deras hopplösa situation. Ree bär allt på sina axlar, ansvaret för huset, sina småsyskon, sin handfallna mamma, att maten ställs på bordet och utplånar i princip sig själv, utan att bli ett offer. Man skönjar vissa egna önskningar, när hon söker till militärskolan, men får nobben även där, eftersom man anser att hon har större ansvar att axla hemma. Jag vill fortsätta inbilla mig att i Sverige hade hon kunnat fångas upp och erbjudas ett eget liv, men jag är inte säker på att det ser ut så nuförtiden... Jag tänker t ex på svenska Sebbe, som jag recenserat tidigare på bloggen. De påminner starkt om varandra, två ungdomar, som trots ruttet utgångsläge fortsätter leva och utstrålar nån slags glädje och hopp i allt elände. I vilket fall, är Winter's Bone fruktansvärd, hopplös, vacker och otroligt bra. Regissör Debra Granik är min nya favorit.

The King's Speech, 3 popcorn

Jag är inte alls lika begeistrad i denna Oscarsfilm som många andra verkar vara. Visst, det är ett habilt hantverk och strålande skådespelarinsatser, men den är.... tråkig. Jag är ledsen att jag är så ytlig att jag har högre krav. Det behöver inte alls hända saker rent konkret - i ärlighetens namn sker en massa historiska händelser rakt igenom filmen, men det är presenterat på ett fnösktorrt pretto-sätt, utan minsta glimt i ögat. Visst skämtar talpedagogen med udda metoder med den stele kungligheten och visst ska det vara torrt på den nivån. Men filmen behöver ju inte vara så Oscarsinriktad från början. Äsch, orkar inte skriva mer om den. Filmen handlar iaf om kund George VI som innan han blev kung brottades med svåra stamningar. Tack vare talträning hos den kontroversiella, misslyckade skådisen Lionel Logue (Geoffrey Rush) får han verktyg att hantera stammandet och lyckas till slut leverera lysande tal till nationen (när den som bäst behöver det, kriget mot tyskarna och nazismen - Hallelujah!). Alla vet att lyten och handikapp är bästa sättet att bli nominerade till den åtråvärda gubben Oscar, så även Colin Firth som stammande regent. Lycka till!