Ok, jag får ge mig! Länge stod jag emot denna indie , som hyllats så förbehållslöst att det fått mig att tveka. Men, den är värd varenda hyllning och stjärnskottet Jennifer Lawrence är fantastisk och trovärdig som den totalt orädde och envise dottern till en smågangster. I det fattiga ingenmanslandet i karga Ozark Mountain, USA, härskar egna lagar, som byggs på familjeband och oförätter och hederskodex. Outtalade regler styr vem du får prata med och när - annars riskerar du ditt liv (oavsett om du är släkt eller ej). Ytterst handlar det om överlevnad, och speciellt en ihärdig, ingrodd misstro mot statens. Ramhistorien kretsar kring 17-åriga Ree som målmedvetet försöker hitta sin försvunne knarklangare till pappa för att inte förlora det enda familjen har kvar; huset som pappan använt som borgen för att undvika den senaste rättegången. Han är dock omöjlig att finna och Ree ställs inför oförstående, elaka vuxna, som inte alls är benägna att hjälpa henne - snarare tvärtom. Anledningen blir vi och Ree så småningom varse och det är där hederskodexen och familjebanden kommer in i det oförsonliga landskapet som förstärker deras hopplösa situation. Ree bär allt på sina axlar, ansvaret för huset, sina småsyskon, sin handfallna mamma, att maten ställs på bordet och utplånar i princip sig själv, utan att bli ett offer. Man skönjar vissa egna önskningar, när hon söker till militärskolan, men får nobben även där, eftersom man anser att hon har större ansvar att axla hemma. Jag vill fortsätta inbilla mig att i Sverige hade hon kunnat fångas upp och erbjudas ett eget liv, men jag är inte säker på att det ser ut så nuförtiden... Jag tänker t ex på svenska Sebbe, som jag recenserat tidigare på bloggen. De påminner starkt om varandra, två ungdomar, som trots ruttet utgångsläge fortsätter leva och utstrålar nån slags glädje och hopp i allt elände. I vilket fall, är Winter's Bone fruktansvärd, hopplös, vacker och otroligt bra. Regissör Debra Granik är min nya favorit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar