Känn ingen sorg, 2 popcorn

Jag hade blandade känslor inför Håkan Hellström-låt-baserade filmen Känn ingen sorg. Jag gillar hans musik, var väl kanske liiite för gammal när han kom 1999, 28 år, men han träffade rakt in i mitt hjärta. Dels har jag bott i Göteborg, de åren stadens musikliv exploderade 1992-1996, och jag var i högsta grad med i musiklivet, på svartklubben Grodan, jazzklubben Nefertiti, indieklubben Underground, rockklubben Magasinet. Jag sjöng i olika band och var tillsammans med ett popsnöre, som var hyfsat kända i Japan och omtyckta av Linda Skugge. Mitt hjärta slår alltså oxå för det Göteborg Hellström sjöng om. Dessutom gillar jag regissörsduon Mårlind&Stein (Radioskugga, Storm, Bron), som levererar spännande och udda filmer. Men, jag hade läst oroande recensioner, att filmen var en pastich och närmare en mockumentär än en hyllningsfilm. Att man kallat den för en Mamma Mia för Hellström-generationen är egentligen ganska pricksäkert. Mamma Mia-filmen var fullkomligt vedervärdig och fick mig snarare att förakta den ABBA-musik jag växt upp med. Som liten på 70-80-talet var ABBA både farlig och glad, men aldrig så fånig som filmen. Detsamma känner jag inför Känn ingen sorg - den smutskastar snarare Hellströms geniala texter och molliga indiemusik, än hyllar den. Nu skulle den givetvis bara agera målarfärg och inspiration till storyn, men jag kan tycka att Hellströms vemod och känslan att aldrig riktigt höra hemma, inte riktigt kommer fram utan bara tafflas med genom huvudpersonen Påls scenskräck. Varför blir sådana här filmer ofta karikatyrer? Är det för stor respekt för musiken - att man har svårt att hitta ett eget uttryck/känsla? SÅ synd på så rara ärter.

Now You See Me, 2 popcorn

Jag har något emot filmer där de ser ner på åskådaren och är tror att man är helt bakom flötet. Now You See Me har den tendensen och faller tyvärr i fällan mer än en gång. Det handlar om magi, trolleri, bedrägeri, illusionism, Penn & Teller på hög nivå, blandat med lite Robin Hood-manér, som blivit så populärt i filmsammanhang på sistone. Kan man inte klämma in PK-sensmoral så kör man alltid Robin Hood-tematiken. Sno från de som har, ge till dem som har lite mindre. Now You See Me handlar om The Four Horsemen, bestående av tre unga och en äldre (Woody Harrelson, som fått ett uppsving på sistone) som var för sig är skickliga con artists, utan större publik. De förs samman av en mystisk uppdragsgivare, som hjälper dem till kändisskap, i utbyte mot vissa instruktioner och tricks. Det visar sig att de ska råna en bank, från USA i Paris, sno pengar från ett konto, bara genom magi från scenen. Etc etc. Genast kopplas en inkompetent FBI-agent in (Mark Ruffalo) som tillsammans med en detektiv från franska Interpol (tack vare Paris-rånet, och för att få in kvinnlig fägring antar jag) ska sätta dit illusionisterna. Hon får så klart stå för magkänslan och tron på det övernaturliga, och Ruffalo för grovjobbet. Med på tåget är även en fd magiker (Morgan Freeman) som numera livnär sig på att avslöja sin fd kollegors tricks. Att han beter sig så fruktansvärt naiv på slutet är svårt att smälta. Och att Ruffalo får bete sig så korkat utan att någon fattar misstankar är oxå beyond comprehension. Jag somnade faktiskt rätt hårt första gången jag försökte sen den. Dagen efter höll jag på att nicka till igen, trots att det var mitt på dagen...

Den historielösa generationen

Det slog mig idag, när jag och Peter diskuterade Spotifys vara eller icke vara och hur den tjänsten revolutionerat vårt musiklyssnande. Förr köpte vi LP's, CD's - kunde vänta i månader för en speciell release. Vid uppdelning av tidigare samboboende delades musikskatten upp likt krigsbyte - fick han The Verve, tog jag Radioheads OK Computer (jag vet, jag vann!). Vad händer idag? Flytten har absolut ingen betydelse, albumen lyssnas undantagsvis igenom - hitarna styr. I förlängningen kommer heller inga fysiska album finnas kvar - om lösenord eller tjänsten släcks ner finns ingen möjlighet att fortsätta lyssna på de spår som präglat ens liv de senaste 5 åren. Vad fan händer om 50 år? Jag har fortfarande kvar LP-skivor från 60-talets glada Top of the Pops samt fungerande skivspelare så dessa lever 50 år senare. Men vad händer med dataminnet om 50 år, eller om 5 år? Kan redan se tendenser att Spotify spelat ut sin roll. Det är hyfsat många låtar jag inte hittar på Spotify - ett tecken på missnöje från artisterna kan jag tänka. Spotify har väl inte varit helt renhåriga mot upphovsmännen vad jag förstår. Samtidigt kan jag tycka att vi alla ska kunna tänka oss att betala ännu mer för denna utmärkt solidariska tjänst. ALL musik för 99:-/mån! Herregud, skulle jag göra som förr skulle mitt musiklyssnande kosta en förmögenhet i månaden. Samtidigt kan man hänvisa till kassettbandens tid, då man spelade in sina favoritlåtar från radion för att sedan kunna lyssna när man ville. Skillnaden är att man nu i princip aldrig köper ett helt album/CD. Det behövs ju inte - allt finns på nätet!

Inte helt enkel fråga och många av er tycker säkert jag är gammal och inte hänger med, vilket säkert stämmer, men frågan är vad som håller framöver. Vad finns kvar om 100 år, om 500 år? Knappast den immateriella som vi lever genom idag. Visserligen vet framtiden forskare inte vad man ska göra med en LP-skiva, men den finns iaf.

The Hunger Games: Catching Fire, 4 popcorn

Ännu en trilogi (som i filmvärlden blir 4), översatt från bok till film som handlar om unga och utsatta. Tvåan tar vid där Ettan slutar - Katniss och Peeta har återvänt till Distrikt 12 som segrare, men med kraftiga PTS (Post Traumatiska Syndrom) som gör deras liv knappt uthärdliga. Dessutom tvivlar Gale på Katniss kärlek (lite lik en typisk kvinnlig biroll), vilket hon inte orkar hantera i sin situation. Bara för att man segrat i Spelen är livet inte en dans på rosor. Katniss och Peeta måste nu ut på turné för att bevisa sin äkta kärlek, som president Snow inte tror på. Han vill se bevis på Katniss välvilja, samt stävja den pyrande motståndsrörelsen som Katniss seger i Spelen väckt. De kuvade människorna i distrikten finner hopp i att en ensam kvinna kan vinna mot överheten, genom att vara snäll och medmänsklig. Denna iscensatta turné får motsatt effekt och revolutionen tycks nära. För att stävja det pyrande upproret tar president Snow in en fd Hunger Games-ledare, Plutarch Heavensbee, spelad av favvisen Philip Seymour-Hoffman, som var känd för sin grymhet (antar jag). Det ska spelas ett kvartalsspel för att fira 75-årsjubileet, där vinnare av tidigare års spel ska mötas och döda varandra. The rest is to be experienced!
Vad jag älskar alla underbara referenser och blinkningar, samt det sociala och medmänskliga budskapet som genomsyrar filmen! Det handlar inte bara om en sluten krets och deras välbefinnande, som i Twilight, utan något större. En hyllning, eller snarare bekräftelse, till alla förtryckta människor i diktaturer världen över.
Man lånar rätt kraftigt från romarrikets ideal och gladiatorspel, ett gäng medborgarslavar som ska döda varandra till allmän beskådan (och mycket riktigt lockar spelledaren/mediastrategen/Der Propagandaminister med tv-sända avrättningar). Självklart dras paralleller till romarrikets copycats, såsom nazismen, fascismen, kommunismen. En av de befriande inslagen är att man varken slår ner på eller hyllar religion, om man nu inte ser politik som religion. Religionen är bara bortkopplad från ploten. Blinkningar till andra dystopiska filmer bl a The Fifth Element, Gattaca, 1984, The Matrix Trilogy, Tron, Blade Runner, Never Let Me Go, Dune, The Running Man. Bara godingar som ni ser. Utan att ha läst böckerna kan jag säga att The Hunger Games: Catching Fire är riktigt bra. Men det som sänker betyget är upprepningen från 1:an - hälften av filmen är ännu ett spel, upplagt på ungefär samma sätt, utan överraskningsmomentet.. Karaktärerna är dessutom fortfarande ganska tvådimensionella, hyfsat förlåtna av sin livssituation. Men i längden håller det inte. Tyvärr är även slutet rätt B och väldigt mellanfilms-cliff-hanger-mässigt. Där lyckades t ex Snabba Cash mycket bättre i att låta varje film klara sig på egna ben. Kanske ett typiskt amerikanskt problem - de litar inte på publikens intelligens (ev förståeligt). Trevligt dock att se Donald Sutherland i sin paradroll - som demonisk elaking. Har saknat honom sen Eye of The Needle! Han är verkligen inte trovärdig som mysfarbror, som i ex vis Pride & Prejudice, där han var helt fruktansvärd där han satt och frustade och petade naglarna. Uuuhhh!

The Bling Ring, 4 popcorn

Jag gillar Sofia Coppola, egentligen mer än hennes legendariska pappa Francis Ford (The Godfather Trilogy!). Hon litar mer på undertoner och mänskliga tillkortakommanden, vilsenhet etc. Just vilsenheten, sökandet efter "meningen" löper som en röd tråd genom hennes filmer, från Virgin Suicides, Lost In Translation, via Marie Antoinette och Somewhere till The Bling Ring. I hennes senaste alster utgår hon från verkliga händelser, där några uttråkade, rika ungdomar tycker det är helt ok att gå in i kända människors hus (medan de är borta) och plocka med sig av vad de vill. De rika har ju så mycket... Det anmärkningsvärda i storyn är dels inställningen ungdomarna har - går det så gör man, utan reflektion på vad det kan innebära för andra eller ens om det är brottsligt. Det andra är hur enkelt det verkar vara - har inte kända personer t ex larm, vakter? Där ramlade mina fördomar igenom.
Sofia Coppola lägger upp storyn så bra, vi blir en del av deras vardag och får följa dem utan åthävor. Castingen är fullkomligt underbar, okända Katie Chang och Israel Broussard som drivande Rebecca och hang-around Marc, mer kända Emma Watsons Nicki (Harry Potter) och Taissa Farmigas Sam, som konstiga syskonparet (de är inte syskon - Nickis überflummiga mamma, ypperligt spelad av Leslie Mann, adopterade Sam i barndomen). De kommer åka fast och det är ingen thriller, utan mer en blue print av dagens samhälle, en av dem sämsta sidorna, eller kanske bara en reflektion av densamma. Skulle vara intressant att se vad Coppola skulle göra med en uttalad dokumentär. Gillar även scenografin och de läckra kläderna. Har läst att Paris Hilton upplät sitt hus och sina riktiga kläder, smycken etc för filmens äkthet. Kan ju tycka att det skulle kännas obehagligt att relive inbrottet, men det kanske är ännu ett uttryck för det Coppola vill säga. Syns man, så finns man, oavsett sammanhang. Läskigt, men så är det ibland.