The Hunger Games: Catching Fire, 4 popcorn

Ännu en trilogi (som i filmvärlden blir 4), översatt från bok till film som handlar om unga och utsatta. Tvåan tar vid där Ettan slutar - Katniss och Peeta har återvänt till Distrikt 12 som segrare, men med kraftiga PTS (Post Traumatiska Syndrom) som gör deras liv knappt uthärdliga. Dessutom tvivlar Gale på Katniss kärlek (lite lik en typisk kvinnlig biroll), vilket hon inte orkar hantera i sin situation. Bara för att man segrat i Spelen är livet inte en dans på rosor. Katniss och Peeta måste nu ut på turné för att bevisa sin äkta kärlek, som president Snow inte tror på. Han vill se bevis på Katniss välvilja, samt stävja den pyrande motståndsrörelsen som Katniss seger i Spelen väckt. De kuvade människorna i distrikten finner hopp i att en ensam kvinna kan vinna mot överheten, genom att vara snäll och medmänsklig. Denna iscensatta turné får motsatt effekt och revolutionen tycks nära. För att stävja det pyrande upproret tar president Snow in en fd Hunger Games-ledare, Plutarch Heavensbee, spelad av favvisen Philip Seymour-Hoffman, som var känd för sin grymhet (antar jag). Det ska spelas ett kvartalsspel för att fira 75-årsjubileet, där vinnare av tidigare års spel ska mötas och döda varandra. The rest is to be experienced!
Vad jag älskar alla underbara referenser och blinkningar, samt det sociala och medmänskliga budskapet som genomsyrar filmen! Det handlar inte bara om en sluten krets och deras välbefinnande, som i Twilight, utan något större. En hyllning, eller snarare bekräftelse, till alla förtryckta människor i diktaturer världen över.
Man lånar rätt kraftigt från romarrikets ideal och gladiatorspel, ett gäng medborgarslavar som ska döda varandra till allmän beskådan (och mycket riktigt lockar spelledaren/mediastrategen/Der Propagandaminister med tv-sända avrättningar). Självklart dras paralleller till romarrikets copycats, såsom nazismen, fascismen, kommunismen. En av de befriande inslagen är att man varken slår ner på eller hyllar religion, om man nu inte ser politik som religion. Religionen är bara bortkopplad från ploten. Blinkningar till andra dystopiska filmer bl a The Fifth Element, Gattaca, 1984, The Matrix Trilogy, Tron, Blade Runner, Never Let Me Go, Dune, The Running Man. Bara godingar som ni ser. Utan att ha läst böckerna kan jag säga att The Hunger Games: Catching Fire är riktigt bra. Men det som sänker betyget är upprepningen från 1:an - hälften av filmen är ännu ett spel, upplagt på ungefär samma sätt, utan överraskningsmomentet.. Karaktärerna är dessutom fortfarande ganska tvådimensionella, hyfsat förlåtna av sin livssituation. Men i längden håller det inte. Tyvärr är även slutet rätt B och väldigt mellanfilms-cliff-hanger-mässigt. Där lyckades t ex Snabba Cash mycket bättre i att låta varje film klara sig på egna ben. Kanske ett typiskt amerikanskt problem - de litar inte på publikens intelligens (ev förståeligt). Trevligt dock att se Donald Sutherland i sin paradroll - som demonisk elaking. Har saknat honom sen Eye of The Needle! Han är verkligen inte trovärdig som mysfarbror, som i ex vis Pride & Prejudice, där han var helt fruktansvärd där han satt och frustade och petade naglarna. Uuuhhh!

Gravity, 3 popcorn

Körde hem i stormen Simone nu på eftermiddagen och kom att tänka på att kastvindarna och hur jag fick parera påminner om hur Sandra Bullocks karaktär Ryan Stone parerar den bisarra atmosfären i rymden. En annan liknelse är tsunamin krafter, som sveper med allt i sin väg/våg. Nåväl, filmen kretsar kring forskare Ryan Stone som ska initiera sitt forskningsprogram på en satellit (?). Mitt i det rutinmässiga uppdraget ute i rymden avbryts manövern pga löst rymdskrot som är på väg mot rymdlaget i full fart. När de inte hinner ta sig till skydd, försvinner Dr Stone ut i tomma rymden i en rekyl bort från skeppet. Astronaut Matt Kowalski, som är ute på sitt sista uppdrag, lyckas fånga in Ryan men fler hinder uppstår och en hopplös kamp mot tiden och rymden som habitat tar en början. Det är här jämförelserna med tsunamis, stormar, andra extrema väderlekar blir aktuell. Även den klaustrofobiska känslan man kan relatera med livet i en ubåt t ex. Tekniken och spänningsmomenten i Gravity är bra, men dialogen, monologen är urkass och riktigt såpig. Även regin kan man ha ett och annat och klaga på, men jag vet inte hur mycket man kan kräva av Ms Bullock iofs... Regissör Alfonso Cuaron har tidigare gjort bl a Children Of Men, Din morsa också, Lysande utsikter (1998 med Ethan Hawke & Gwyneth Paltrow,. Enligt Imdb drömde Cuaron om att bli astronaut som ung, så jag antar att en liten bit av drömmen slagit in.

Pacific Rim, 1 popcorn

Urk, då har jag sett årets sämsta biofilm. Hur den fick en 4:a av DN är för mig obegripligt. Hafsigt, dåligt manus, logiska luckor, dåliga skådisar och alldeles för dåliga homager till Sci-Fi-klassiker, som Blade Runner, Alien, Matrix. I framtiden har porten till helvetes öppnats, och såklart kommer det underifrån (visst är himlen uppåt och dess motpol åt andra hållet?). Ur havets djup öppnas en portal och väldiga sjömonster attackerar mänskligheten som efter att gjort en gemensam pakt kan bekämpa dem genom gigantiska robotar som styrs av två hjärnor. Detta kräver givetvis en samspelthet utöver det vanliga, samt en fighting spirit. De bästa krigarna är ett tvillingpar som inte visat nån begåvning tidigare förutom slagsmål, vilket kommer väl tillpass mot sjömonstren. Då den ena av tvillingarna dör under en attack flyr den andre och går under jorden. Dessvärre blir monstren uppgraderade och svårare att bekämpa med jämna mellanrum vilket får ett forskarteam på två personer (hmm rimligt?) att misstänka att intervallerna kommer att öka tills mänskligheten utplånas helt. Något måste göras och det snart. Resten av världens sega, dumma regeringar tror inte längre på robotarna utan försöker bygga en patetisk mur runt haven, vilken naturligtvis krossas vid nästa attack. Några tappra soldater ger inte upp och planerar att spränga portalen genom en våghalsig (unintended) manöver. Robotarna liknar transformers, men utan deras grace och jag har sett bättre slagsmålsscener i barnprogram.

Elysium, 3 popcorn

Tycker nog ändå Elysium är en av de bättre sci-fi-filmerna just nu. Jag har upptäckt att jag och DN:s Jane Magnusson har totalt olika uppfattning om de två senaste; Pacific Rim (som hon gav en 4:a och jag en 1:a) och nu då Elysium (som hon gav en 2:a och jag en stark 3:a).
Elysium är Neill Blomkamps Hollywoodifiering av genombrottsfilmen District 9, som handlade om hur aliens behandlas som en 2:a klassens medborgare i en framtida kåkstad. I Elysium är det fattiga människor som lämnas kvar på en sjuk planet (Jorden) som de rika övergett för en fredssymbolliknande rymdfarkost som svävar likt en extra måne strax ovanför jorden. De fattiga har inga rättigheter och kontrolleras av administrativa robotar from hell. En (bara en på hela jorden?!) motståndsgrupp kämpar för att ta sig igenom den osynliga muren till himmelriket Elysium (grekiska mytologin, som betyder det välsignade livet efter döden, där speciellt utvalda får leva ett liv i överflöd och lycka). Förutom lyx och överflöd finns där även sk medicinbäddar där alla tänkbara sjukdomar och skador repareras på ett kick och man kan leva vidare som en frisk, lycklig människa. Max (Matt Damon) föds in i livet som outcast och drömmer hela sitt liv om att en dag ta sig till Elysium. Hela filmen är en kritik mot dagens orättvisa fördelning av tillgångar, vare sig det gäller natur, pengar eller sjukvård. Egentligen ser det redan ut som i Elysium på många platser i världen, även i många sk i-länder. Åtminstone jag blir under filmens gång hela tiden påmind om den sociala orättvisan som blir alltmer accepterad och liksom "ja-vad-ska-man-göra"-känslan som redan finns i samhället. Just denna scenografi påminner starkt om District 9 och det känns som Blomkamp översatt sin genombrottsfilm till en amerikansk publik. Gjort det lite enkelt för sig kanske. Nåväl, en serie händelser gör att Max går med på att förvandla sig till en mänsklig robot och försöka kidnappa en Elysium-medborgare. Det visar sig vara programmeraren av hela strukturen är måltavlan och det som till en början ser ut som ett sätt för ett fåtal att ta sig till himlen blir nyckeln till att förändra världens tillstånd. Tänk om det var så enkelt i vår värld... Den är cool som fan och det finns kvinnliga karaktärer, även om de varken är många eller särskilt drivande. Den som står ut är säkerhetschefen Delacourt, habilt spelad av Jodie Foster. Vi har för få kvinnliga antagonister precis som för få starka protagonister - fan, vad jag kan sakna Weaver's Ripley, och i vissa stunder Parillaud's Nikita. Den bästa är dock überskurken Kruger, fenomenalt gestaltad av sydafrikanske Sharlto Copley (District 9, The A-Team). Han är så fruktansvärt mean att det faktiskt ser ut som om hans motspelare är uppriktigt rädda för honom.

After Earth, 2 popcorn

Den omåttligt utskällde M Night Shyamalan (The Sixth Sense, Unbreakable, Signs, The Village) har tagit sig an en dystopi skriven av Will Smith (?!), som själv spelar huvudrollen mot sin egen son, Jaden (The Karate Kid, The Pursuit of Happyness). Själva storyn rör sig kring tematiken; människan som sin egen värsta fiende samt back to nature/basics. Ett millennium från idag lever människan på en annan planet, räddad av militär från ett alienmonster som kallas Ursa, som lever på människans rädsla. På ett vanligt träningsuppdrag störtar deras rymdskepp och enda överlevande är Will och Jaden (Cypher & Kitai). De har hamnat på en karantänplanet; Jorden, där alla varelser vill döda människan, enligt Cypher. Enda sättet att bli undsatta är att leta rätt på nödsändaren som är ute i vildmarken, 3 dagsmarscher bort. Sonen Kitai måste genomgå ett mandomsprov och utföra detta farliga uppdrag. Han blir givetvis jagad av både det ena och det andra, men även räddad - det vilda, otämjda har oxå "känslor". Filmen saknar riktning och är egentligen rätt menlös. Jag förstår vad Smith/Shyamalan vill säga, men det görs så övertydligt och amerikansk obefläckat att jag stundtals vrider mig i biostolen och önskar jag haft en skämskudde med. Utöver tunn story är skådespelarna usla, åtminstone Will Smith, som nästan överskuggas av sin son, men i ärlighetens namn är inte Jaden särskilt bra heller.

Looper, 4 popcorn

Favvoskådisen Joseph Gordon-Levitt (Inception, The Dark Knight Rises, Brick) har signat upp för ännu en toppfilm. Fingertoppskänsla är bara förnamnet. Looper utspelar sig i en nära framtid då hitmen, sk Loopers, skjuter ihjäl obekväma måltavlor som skickats tillbaka 30 år från framtiden. Joe (Gordon-Levitt) sköter sitt jobb utan större entusiasm, men blir skräckslagen när han inser (genom återkommande drömmar eller vad det nu är) att hans nästa offer är han själv, fast 30 år äldre. Vad har han gjort för att förtjäna det? Vad är viktigt i livet? Vem förtjänar att bli avrättad? Vem har rätt att leka Gud? En vild jakt mellan tidsrymderna tar fart och för att förändra ödet måste Joe agera snabbt efter varje ledtråd han får. Upplösningen ställer livets betydelse och mening på sin spets. Är hämnden viktigare än förlåtelsen? Vem vågar stoppa våldsspiralen som ofta uppstår enligt devisen ett öga för ett öga? Gordon-Levitt spelar övertygande den plågade och förvirrade unga Joe. Bruce Willis är bra som den äldre Joe och överhuvudtaget är Looper en film du inte får missa om du gillar hjärngympa, bra action och juste frågeställningar om livets mening.

Star Trek Into Darkness, 3 popcorn

Efter att kapten James T Kirk bevittnat mordet på sin mentor amiral Pike, beslutar han sig för att ta upp jakten på en av Federationens farligaste fiende, den genetiskt överlägsne Khan (superbt spelad av Benedict Cumberbatch, Sherlock Holmes, Tinker Tailor Solider Spy). Det som till en början ser enkelt ut, visar sig ha fler sidor än en. Både kapten Kirk och Spock tvingas konfrontera sina självbilder, vänskap sätts på prov, lojalitet kontra regelbok. Vilken väg är den rätta att följa? Magkänslan eller den rationella? Ska man välja olika från gång till gång? Till slut blir det hjärnornas kamp när Kirk möter den ena förrädaren efter den andra och där bluffpoker eller schack blir passande liknelser. Ett avgörande slag framställs som ett hederligt gammal batalj där de båda rymdskeppen positionerar sig slagsida mot slagsida för att få största möjliga träffyta. På twitter har det pågått en debatt huruvida filmen är en slakt på TOS (The Original Series) eller inte, men som större fan till TNG (The Next Generation) stör detta mig inte. Regissör JJ Abrams (Felicity, Alias, M:I III) lyckas uppdatera och föra Star Trek in i 2010-talet. Hoppas han även kan lyckas göra detsamma med Star Wars VII som ska få premiär 2015 med originalbesättningen förhoppningsvis draftad igen. Apropå det, så gör Leonard Nimoy en uppskattad cameo som Spock Prime från Vulcano.

Oblivion, 2 popcorn

En science fiction film à la 2013 måste ha; en ensam hjälte som kämpar med sin identitet, robotar/maskiner som fiende, religiösa undertoner, nostalgiska återblickar till hur världen en gång såg ut. Oblivion har allt det och lite till. Tyvärr räcker inte det till, varken Tom Cruise eller snygg scenografi och kostym (trots tvångsjacke-trenden samt uteliggar-looken som jag inte gillar, men både Julias och Vikas kläder är läckra) funkar när filmen känns som en en misch masch av t ex Prometheus, Total Rekall, Matrix, 2001-A Space Odyssey (scenografi). Oblivion är vad titeln anspelar - de två timmarna hamnar i glömska direkt efter filmens slut.

Total Rec(k)all, 3 popcorn

Till att börja med; denna version är bättre än Arnolds! Det är mer sci-fi, det är mer action, det är snyggare och mer mind-blowing. Men, Veerhovens (Arnold) faller egentligen mest på tidens tand. Det är en helt ok rulle, med en utsökt Sharon Stone som galen agent. Apropå just dimensiontänkande, är det inte riktigt så skruvat som jag önskat. Dimensionerna vi pratar om är vertikalt och horisontalt, bildligt talat. Hissar, vägar, arkitektur, inte i hjärnbalken, vilket jag hoppats. I 2012 års version spelar Colin Farell superagenten Hauser, som via hjärnmanipulation inte vet vem han är. Däremot störs han av en återkommande dröm, som driver honom till att besöka Rekall (skulle inte titeln stavas så då?). Ett hokus-pokus-spa som gör att man kan leva ut sina fantasier bara i hjärnan. Det enda kriteriet är att man inte lever ut en fantasi som är verklighet. Vilket är fallet för Hauser; han vill leka agent, men det är han ju redan... Agent är han för at spionera på motståndsrörelsen i 2000-talets slut. Miljögifter har gjort det omöjligt att bebo större delen av jorden, Ena sidan UFB (United Federation of Britain) är välmående och sponsras av andra sidan jorden, Kolonin. Enda sättet att ta sig däremellan (fast man kan visst flyga helikopter in i dödszonen?) är genom "The Fall"; en enorm borr/linbana, som transporterar genom jordens kärna. Naturligtvis uppstår slitningar; Kolonin har inte samma rättigheter och är de "svaga". UFB:s kansler (tyskt så klart) planerar att utplåna Kolonin för att tillskansa sig mer mark. Enkel, basal handling, men väl utfört och häftig aktion. Inget märkvärdigt, men helt ok. Hade dock förväntat mig lite mer skruv på storyn, men jag kan vara förblindad av mina förväntningar och trott att de recensioner jag läst skulle betala mer. Baseras på science fiction-författaren Philip K. Dick novell We Can Remember It For You Wholesale. Len Wiseman är en stabil actionregissör och frugan Kate Beckinsale lika trygg som cool actionfigur. Överhuvudtaget känns Total Recall 2012 som ett stort dataspel, lite liknande Tron och The Game. Borde läsa boken!

Prometheus, 3 popcorn

Inser just att jag kommer att se TVÅ biofilmer med Charlize Theron samma vecka; Prometheus och Snow White and the Huntsman. Kul! I ärlighetens namn hade jag hellre sett henne i huvudrollen som Elizabeth Shaw istället för "jag-kan-inte-vara-trovärdig-engelska" Noomi Rapace. Ridley Scott går tillbaka till ursprunget till Alien-serien genom att ta oss till anledningen till att skeppet reste iväg in the first place. Noomi Rapace spelar en arkeolog som tillsammans med sin kille tror sig ha funnit ursprunget till mänskligheten. Detta sluter de sig till genom att finna exakta kopior av stjärnkonstellation avbildade i grottor världen över. Den rike Peter Weyland vill trotsa döden genom att träffa sin skapare och finansierar expeditionen som ska ta mänskligheten till dessa. Där möts man av död och förstörelse som får initiativtagarna att börja tvivla på sin teori. Skaparna hade en annan agenda än man kanske skulle vilja. Titeln Prometheus anspelar på den grekiska Titanen (1:a ledet gud efter jord och himmel) med samma namn som i den grekiska mytologin gjorde sig känd för att ha stulit "elden" av gudarna och gett till människan, som därmed som enda djur fått något av gudarna. Enligt grekerna står Prometheus för vetenskapen och konsten. I filmen heter rymdskeppet Prometheus och jag antar att Ridley Scott både syftar på övermodet att trotsa gudarna samtidigt som han uppmuntrar nyfikenheten hos mänskligheten. Uppenbarligen är Scott intresserad av religion och jag tolkar Prometheus som att han lite ironiskt låter huvudrollsinnehaverskan fingra på sitt korshalsband och genomgå en fruktansvärd jungfrufödsel. Right at your face, om man väljer den tolkningen.

Filmen är en karbonkopia av take-a-pic any of Alien-filmerna vad gäller besättning, manus, scener och utgång - Scott har gjort det lätt för sig. Dock besitter Prometheus en del kvaliteter såsom scenografi, teknik, hyfsat intressant grundmanus (fibblar bort det en aning, av ren slöhet) och några bra skådisar (Guy Pierce och Michael Fassbender t ex). Det som drar ner betyget är de sämre skådisarna och den lätt slöa inställning till att göra en kopia av Alien.

The Darkest Hour, 1 popcorn

Förväntningarna var väl lagom, med Joel Kinnaman (Snabba Cash, The Killing), Emile Hirsch (Into the Wild, Milk) och MAx Mingella (Ides of March, The Social Network) i huvudrollerna borde filmen åtminstone leverera på skådespelarsidan. Men, med en regissör, Chris Gorak, som huvudsakligen är stark inom det visuella, med filmer som The Fight Club, Minority Report på sitt CV (som AD), snubblar The Darkest Hour in i kalkonträsket. Tyvärr! Nu kanske det inte hjälpte att jag var trött som en liten gris och slumrade till några gånger, men i ärlighetens namn var det inget som krävde min uppmärksamhet.
Plot; två amerikanska IT-genier ska sälja in sitt senaste sociala nätverktyg till den ryska marknaden, men upptäcker väl framme att deras "kollega" Skyler (Kinnaman) hunnit före. För att dränka sina sorger går de till the "It-place"; Zvezda nattklubb och stöter återigen på Skyler, samt två söta amerikanskor. F ö är nattklubben ett skämt, som gränsar till porrfilm; enbart snygga brudar, varav jag hinner räkna till fyra andra män inalles. Visserligen kan det se ut så i Moskvas nattliv, men då brukar det även vimla av fula, feta affärsmän (iaf 1995 när jag var där senast ;-)). Helt plötsligt försvinner all elförsörjning, inkl mobilnätet såklart. Alla rusar ut från nattklubben och upptäcker att himlen är upplyst av små gyllene sken, liknande "kinesiska lyktor", fast som åker ner istället för upp. När en av dessa "lyktor" når marken försöker en rysk polis, i klassisk mundering så klart, "peta" på ljuset med sin batong. Han pulvriseras omgående. Vild panik uppstår och alla springer åt alla håll. Vårt gäng, numera bestående av fyra amerikaner och en svensk, flyr ner i en matkällare på nattklubben. När allt lagt sig, vågar de sig ut och möts av ett tjockt lager damm = människoaska. Planen är att ta sig till amerikanska ambassaden... Varför ska räddningen i utlandet alltid vara ambassader? Vad jag förstår är dessa inte särskilt hjälpsamma eller handlingskraftiga, men nån slags övertro till hemlandets utpost verkar alltid infinna sig hos speciellt amerikaner. Svensken Skyler (vilket ovanligt svenskt namn) påpekar rätt tidigt meningslösheten med att uppsöka ambassaden. Och så springer man, återstående tid av filmen, avbrutet med att de lär "känna" fienden och avväpnar dem så småningom. Utomjordingarna har ju självklart en svaghet. Vilket hela The Darkest Hour ÄR. Dålig story (varför blir fiendens krafter "löjliga" på slutet?), ganska kassa skådespelarinsatser (Joel Kinnaman är rent skrattretande och Emile Hirsch ingen hit som action-hjälte, ryssarna ska vi bara inte prata om). Faktiskt även rätt keckigt foto och design, med tanke på regissörens bakgrund som borde borga för bättre utseende. Nej, lägg tiden på någon annan bra sci-fi-rulle, t ex upcoming Prometheus...

The Hunger Games, 3 popcorn

Då var man inne i nästa Twilight-hype, eller ska man kalla det ungdomsångest goes dystopi? The Hunger Games är en mix av Det femte elementet/Winter's Bone/Rollerball/Truman Show/Narnia. Låter rörigt, men det är det egentligen inte. I en nära framtid, i en diktatur nära dig, offras varje år en ung flick-kvinna och pojk-man mellan 12-18 år från 12 olika distrikt för att vara med i en förnedrande Big-Brother-liknande tv-show kallad The Hunger Games. Varför den heter just Hungerspelen ges ingen förklaring till, då de inte svälts ihjäl. Det hinner de inte, då intresset måste hållas vid liv och minst en bör dö varje dag. De tränas och coachas innan de släpps lösa så att de inte dör alltför fort. Från Distrikt 12, fattigaste landsändan, skickas Katniss, en tuff 16-nånting-åring som tar sin lillasysters plats och alltså åker som den första frivilliga personen. Med följer även Peeta, som visar sig ha en hal åls inställning till allt. Tuffe-tjejen och mes-killen, ombytta roller men ändå så stereotypt. Katniss är den äkta kvinnan som vårdar, tar hand om och försöker rädda alla. Peeta, är mesen som vänder som ett löv för vinden och först intrigerar och sånär tar livet av Katniss, för att sedan förlåtas och till slut får spela halvhjälte. För lite ifrågasättande av medias påverkan, för lite förklaring till varför människorna låtit detta fortgå i 74 år. Visst, det är spelet som står i fokus, men det kändes lite b med effekterna. Fasiken Djungelns Drottningar är ju mer utsatta! ;-) Nej, nu är jag elak - så dålig var inte filmen. Bara inte särskilt bra heller. Jennifer Lawrence från Winter's Bone gör en stabil insats när hon återigen får spela storasystern som steppar upp när mamman inte klarar det och ger sig ut på en dödsföraktande färd för att göra upp med orättvisan. En karbonkopia av Winter's Bone egentligen. Se den, istället!

Source code, 4, nästan 5 popcorn

Mmmmmm, älskar David Bowies son Duncan Jones som regissör redan nu. Med en minimal budget på 32 miljoner dollar får han denna action/dystopi/sci-Fi/thriller/krigsfilm att överträffa sig själv. Filmen bygger på en måndag-hela-veckan-teori (Harold Ramis briljanta komedi, Groundhog Day med Bill Murray från 1993) där huvudpersonen kastas tillbaka i tid och tvingas återuppleva samma dag om och om igen. I Source code används detta i ett framtida militärt sammanhang där vår hjälte korpral Colter Stevens hjärna används, utan sin vetskap, till att förhindra en terrorvåg mot Chicago. Hans hjärna kastas in i en annan mans hjärna dennes sista 8 minuter i livet, innan tåget han sitter på sprängs. Soldat Stevens uppgift är att hitta bomben samt personen som styr den eftersom militären fått vetskap om att fler bombattentat kommer att utföras av samma terrorist. I sin helhet är det en underbar film. Jones lyckas skicka sitt hommage till Mr. Hitchcock & Mr Kubrick i deras himmel utan att bli övertydlig och balanserar genrer utan att lämna nån tråd helt hängande lös. Han lämnar befriande terroristens karaktär helt obearbetad och fokuserar på de delar som har betydelse för filmen (ev med undantag för det rätt menlösa kontakten med pappan). Jake Gyllenhaal visar än en gång på bredd i sitt skådespeleri och övertygar i såväl sin frustration och hjälplöshet samt de aktionsekvenser som soldat på fältet.

Inception, 2 popcorn

Jag har något emot filmer som döljer en svag historia genom att få den att verka oerhört komplicerad och visa detta genom fräckt foto och häftiga miljöer. Inception är en av dessa. Den marknadsförs som en ny Matrix, men stannar egentligen i farstun utan att utveckla konceptet tillräckligt. I princip; tänk att du kunde ta dig in i människors drömliv och därigenom plantera de tankar du vill att de ska tänka. Samt att du kan sno deras tankar och eventuella koder till hemliga företagshemligheter. Ja, sen är det liksom inte mer. Lite fernissad bakom en tunn story om protagonistens drivkraft, Leonardo DiCaprio som måste slutföra detta sista uppdrag för att kunna återvända till sin familj - eller; är det hans familj eller är det hans dröm. Är hela intrigen en dröm? Finns familjen? Finns han? Finns filmen? Äh, jag bryr mig inte och en del i besvikelsen är nog att jag hade högre förväntningar. Gjord av en favvoregissör Christopher Nolan (Memento, Batman Begins, Insomnia) med ett favvotema=existentialism, fenomenologi, innehållande favvoskådisar=Joseph Gordon-Lewitt och Ellen Page. Men nej, det håller inte ändå. Så synd på så rara ärter!

Terminator Salvation

Jag är ett stort fan av Terminator-filmerna. Herregud, jag ju t o m skrivit en uppsats i filmvetenskap (B-uppsats visserligen) där jag nämner det sjuka i att John Connor skickar sin egen pappa tillbaka i tiden för att över huvudtaget finnas. Pappan är alltså yngre än sin son. I denna den nya skapelsen i en serie som levt högt på just tidsaspekten är det svårt att placera skeendet i realtid utan att förlora en hel del i magin, anser åtminstone jag. Terminator Salvation är en rökare till aktion men ingen höjdare till science fiction, vilket åtminstone jag förväntar mig när jag ska se en film som har "Terminator" i titeln. Var är hjärnan? Var är intelligensen (hm, ja, det är väl ingen genignuggarfilm, men ifrågasättandet saknar jag)? Jag älskar den nya Heath Ledger (varför har syggingarna från Land down-under underbett?!?) Sam Worthington som är ascool som den blivande Schwarzenegger (utan anabola-musklerna då...) men annars känns denna den fjärde i ordningen patetiskt nära Matrix sista. Går på tomgång, trots några twists. Nej, den är helt ok som vanlig action, men som en del i Terminator-sviten förväntar jag mig mer!