Ännu en trilogi (som i filmvärlden blir 4), översatt från bok till film som handlar om unga och utsatta. Tvåan tar vid där Ettan slutar - Katniss och Peeta har återvänt till Distrikt 12 som segrare, men med kraftiga PTS (Post Traumatiska Syndrom) som gör deras liv knappt uthärdliga. Dessutom tvivlar Gale på Katniss kärlek (lite lik en typisk kvinnlig biroll), vilket hon inte orkar hantera i sin situation. Bara för att man segrat i Spelen är livet inte en dans på rosor. Katniss och Peeta måste nu ut på turné för att bevisa sin äkta kärlek, som president Snow inte tror på. Han vill se bevis på Katniss välvilja, samt stävja den pyrande motståndsrörelsen som Katniss seger i Spelen väckt. De kuvade människorna i distrikten finner hopp i att en ensam kvinna kan vinna mot överheten, genom att vara snäll och medmänsklig. Denna iscensatta turné får motsatt effekt och revolutionen tycks nära. För att stävja det pyrande upproret tar president Snow in en fd Hunger Games-ledare, Plutarch Heavensbee, spelad av favvisen Philip Seymour-Hoffman, som var känd för sin grymhet (antar jag). Det ska spelas ett kvartalsspel för att fira 75-årsjubileet, där vinnare av tidigare års spel ska mötas och döda varandra. The rest is to be experienced!
Vad jag älskar alla underbara referenser och blinkningar, samt det sociala och medmänskliga budskapet som genomsyrar filmen! Det handlar inte bara om en sluten krets och deras välbefinnande, som i Twilight, utan något större. En hyllning, eller snarare bekräftelse, till alla förtryckta människor i diktaturer världen över.
Man lånar rätt kraftigt från romarrikets ideal och gladiatorspel, ett gäng medborgarslavar som ska döda varandra till allmän beskådan (och mycket riktigt lockar spelledaren/mediastrategen/Der Propagandaminister med tv-sända avrättningar). Självklart dras paralleller till romarrikets copycats, såsom nazismen, fascismen, kommunismen. En av de befriande inslagen är att man varken slår ner på eller hyllar religion, om man nu inte ser politik som religion. Religionen är bara bortkopplad från ploten. Blinkningar till andra dystopiska filmer bl a The Fifth Element, Gattaca, 1984, The Matrix Trilogy, Tron, Blade Runner, Never Let Me Go, Dune, The Running Man. Bara godingar som ni ser. Utan att ha läst böckerna kan jag säga att The Hunger Games: Catching Fire är riktigt bra. Men det som sänker betyget är upprepningen från 1:an - hälften av filmen är ännu ett spel, upplagt på ungefär samma sätt, utan överraskningsmomentet.. Karaktärerna är dessutom fortfarande ganska tvådimensionella, hyfsat förlåtna av sin livssituation. Men i längden håller det inte. Tyvärr är även slutet rätt B och väldigt mellanfilms-cliff-hanger-mässigt. Där lyckades t ex Snabba Cash mycket bättre i att låta varje film klara sig på egna ben. Kanske ett typiskt amerikanskt problem - de litar inte på publikens intelligens (ev förståeligt). Trevligt dock att se Donald Sutherland i sin paradroll - som demonisk elaking. Har saknat honom sen Eye of The Needle! Han är verkligen inte trovärdig som mysfarbror, som i ex vis Pride & Prejudice, där han var helt fruktansvärd där han satt och frustade och petade naglarna. Uuuhhh!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar