Jag hade blandade känslor inför Håkan Hellström-låt-baserade filmen Känn ingen sorg. Jag gillar hans musik, var väl kanske liiite för gammal när han kom 1999, 28 år, men han träffade rakt in i mitt hjärta. Dels har jag bott i Göteborg, de åren stadens musikliv exploderade 1992-1996, och jag var i högsta grad med i musiklivet, på svartklubben Grodan, jazzklubben Nefertiti, indieklubben Underground, rockklubben Magasinet. Jag sjöng i olika band och var tillsammans med ett popsnöre, som var hyfsat kända i Japan och omtyckta av Linda Skugge. Mitt hjärta slår alltså oxå för det Göteborg Hellström sjöng om. Dessutom gillar jag regissörsduon Mårlind&Stein (Radioskugga, Storm, Bron), som levererar spännande och udda filmer. Men, jag hade läst oroande recensioner, att filmen var en pastich och närmare en mockumentär än en hyllningsfilm. Att man kallat den för en Mamma Mia för Hellström-generationen är egentligen ganska pricksäkert. Mamma Mia-filmen var fullkomligt vedervärdig och fick mig snarare att förakta den ABBA-musik jag växt upp med. Som liten på 70-80-talet var ABBA både farlig och glad, men aldrig så fånig som filmen. Detsamma känner jag inför Känn ingen sorg - den smutskastar snarare Hellströms geniala texter och molliga indiemusik, än hyllar den. Nu skulle den givetvis bara agera målarfärg och inspiration till storyn, men jag kan tycka att Hellströms vemod och känslan att aldrig riktigt höra hemma, inte riktigt kommer fram utan bara tafflas med genom huvudpersonen Påls scenskräck. Varför blir sådana här filmer ofta karikatyrer? Är det för stor respekt för musiken - att man har svårt att hitta ett eget uttryck/känsla? SÅ synd på så rara ärter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar