Mad Max: Fury Road, 4 popcorn

RIKTIGT bra action, med en genomgående tråd. Det fantastiska i att George Miller som 70-åring dels bokstavligt talat kör över (hahaha, Götlabörg!) sina kollegor både actionmässigt samt det som många andra verkar ha missat, att det går att kombinera med en filosofi/idé.
I en framtida värld, på en plats på jorden, där alla tillgångar är utplånade och där den som sitter på tillgång till vatten och drivmedel är kung. I ett stenbrott härskar en gammal gubbe, som lurat i folk att han är odödlig och likt de religioner som tror på ett paradis dit enbart döda krigare kommer, produceras människor för att kunna slaktas i krigssyfte. I denna diktatur finns en kraft som stavas feminism och filmen blir en uppgörelse för jämlikhet och solidaritet för alla människor. Bli nu inte avskräckta av mitt politiska tal, det är en fartfylld, otroligt cool action, där du inte får tillbaka andan förrän du sitter hemma en dag senare. Jag vet inte HUR han gör det, men kombinationen road racing, bazukas, jordnära primalfight, underbar samhällskritik, feminism och visioner gör att jag håller Mad Max. Fury Road som en av de bästa filmerna 2015, so far. Kanske inget finlir i skådespeleriet, men hårdkokthet kräver även sina skills, som definitivt Charlize Theron (Monster, North Country, Ciderhusreglerna) har, samt Tom Hardy (The Dark Knight Rises, Inception, Child 44).

Now You See Me, 2 popcorn

Jag har något emot filmer där de ser ner på åskådaren och är tror att man är helt bakom flötet. Now You See Me har den tendensen och faller tyvärr i fällan mer än en gång. Det handlar om magi, trolleri, bedrägeri, illusionism, Penn & Teller på hög nivå, blandat med lite Robin Hood-manér, som blivit så populärt i filmsammanhang på sistone. Kan man inte klämma in PK-sensmoral så kör man alltid Robin Hood-tematiken. Sno från de som har, ge till dem som har lite mindre. Now You See Me handlar om The Four Horsemen, bestående av tre unga och en äldre (Woody Harrelson, som fått ett uppsving på sistone) som var för sig är skickliga con artists, utan större publik. De förs samman av en mystisk uppdragsgivare, som hjälper dem till kändisskap, i utbyte mot vissa instruktioner och tricks. Det visar sig att de ska råna en bank, från USA i Paris, sno pengar från ett konto, bara genom magi från scenen. Etc etc. Genast kopplas en inkompetent FBI-agent in (Mark Ruffalo) som tillsammans med en detektiv från franska Interpol (tack vare Paris-rånet, och för att få in kvinnlig fägring antar jag) ska sätta dit illusionisterna. Hon får så klart stå för magkänslan och tron på det övernaturliga, och Ruffalo för grovjobbet. Med på tåget är även en fd magiker (Morgan Freeman) som numera livnär sig på att avslöja sin fd kollegors tricks. Att han beter sig så fruktansvärt naiv på slutet är svårt att smälta. Och att Ruffalo får bete sig så korkat utan att någon fattar misstankar är oxå beyond comprehension. Jag somnade faktiskt rätt hårt första gången jag försökte sen den. Dagen efter höll jag på att nicka till igen, trots att det var mitt på dagen...

The Hunger Games: Catching Fire, 4 popcorn

Ännu en trilogi (som i filmvärlden blir 4), översatt från bok till film som handlar om unga och utsatta. Tvåan tar vid där Ettan slutar - Katniss och Peeta har återvänt till Distrikt 12 som segrare, men med kraftiga PTS (Post Traumatiska Syndrom) som gör deras liv knappt uthärdliga. Dessutom tvivlar Gale på Katniss kärlek (lite lik en typisk kvinnlig biroll), vilket hon inte orkar hantera i sin situation. Bara för att man segrat i Spelen är livet inte en dans på rosor. Katniss och Peeta måste nu ut på turné för att bevisa sin äkta kärlek, som president Snow inte tror på. Han vill se bevis på Katniss välvilja, samt stävja den pyrande motståndsrörelsen som Katniss seger i Spelen väckt. De kuvade människorna i distrikten finner hopp i att en ensam kvinna kan vinna mot överheten, genom att vara snäll och medmänsklig. Denna iscensatta turné får motsatt effekt och revolutionen tycks nära. För att stävja det pyrande upproret tar president Snow in en fd Hunger Games-ledare, Plutarch Heavensbee, spelad av favvisen Philip Seymour-Hoffman, som var känd för sin grymhet (antar jag). Det ska spelas ett kvartalsspel för att fira 75-årsjubileet, där vinnare av tidigare års spel ska mötas och döda varandra. The rest is to be experienced!
Vad jag älskar alla underbara referenser och blinkningar, samt det sociala och medmänskliga budskapet som genomsyrar filmen! Det handlar inte bara om en sluten krets och deras välbefinnande, som i Twilight, utan något större. En hyllning, eller snarare bekräftelse, till alla förtryckta människor i diktaturer världen över.
Man lånar rätt kraftigt från romarrikets ideal och gladiatorspel, ett gäng medborgarslavar som ska döda varandra till allmän beskådan (och mycket riktigt lockar spelledaren/mediastrategen/Der Propagandaminister med tv-sända avrättningar). Självklart dras paralleller till romarrikets copycats, såsom nazismen, fascismen, kommunismen. En av de befriande inslagen är att man varken slår ner på eller hyllar religion, om man nu inte ser politik som religion. Religionen är bara bortkopplad från ploten. Blinkningar till andra dystopiska filmer bl a The Fifth Element, Gattaca, 1984, The Matrix Trilogy, Tron, Blade Runner, Never Let Me Go, Dune, The Running Man. Bara godingar som ni ser. Utan att ha läst böckerna kan jag säga att The Hunger Games: Catching Fire är riktigt bra. Men det som sänker betyget är upprepningen från 1:an - hälften av filmen är ännu ett spel, upplagt på ungefär samma sätt, utan överraskningsmomentet.. Karaktärerna är dessutom fortfarande ganska tvådimensionella, hyfsat förlåtna av sin livssituation. Men i längden håller det inte. Tyvärr är även slutet rätt B och väldigt mellanfilms-cliff-hanger-mässigt. Där lyckades t ex Snabba Cash mycket bättre i att låta varje film klara sig på egna ben. Kanske ett typiskt amerikanskt problem - de litar inte på publikens intelligens (ev förståeligt). Trevligt dock att se Donald Sutherland i sin paradroll - som demonisk elaking. Har saknat honom sen Eye of The Needle! Han är verkligen inte trovärdig som mysfarbror, som i ex vis Pride & Prejudice, där han var helt fruktansvärd där han satt och frustade och petade naglarna. Uuuhhh!

Gravity, 3 popcorn

Körde hem i stormen Simone nu på eftermiddagen och kom att tänka på att kastvindarna och hur jag fick parera påminner om hur Sandra Bullocks karaktär Ryan Stone parerar den bisarra atmosfären i rymden. En annan liknelse är tsunamin krafter, som sveper med allt i sin väg/våg. Nåväl, filmen kretsar kring forskare Ryan Stone som ska initiera sitt forskningsprogram på en satellit (?). Mitt i det rutinmässiga uppdraget ute i rymden avbryts manövern pga löst rymdskrot som är på väg mot rymdlaget i full fart. När de inte hinner ta sig till skydd, försvinner Dr Stone ut i tomma rymden i en rekyl bort från skeppet. Astronaut Matt Kowalski, som är ute på sitt sista uppdrag, lyckas fånga in Ryan men fler hinder uppstår och en hopplös kamp mot tiden och rymden som habitat tar en början. Det är här jämförelserna med tsunamis, stormar, andra extrema väderlekar blir aktuell. Även den klaustrofobiska känslan man kan relatera med livet i en ubåt t ex. Tekniken och spänningsmomenten i Gravity är bra, men dialogen, monologen är urkass och riktigt såpig. Även regin kan man ha ett och annat och klaga på, men jag vet inte hur mycket man kan kräva av Ms Bullock iofs... Regissör Alfonso Cuaron har tidigare gjort bl a Children Of Men, Din morsa också, Lysande utsikter (1998 med Ethan Hawke & Gwyneth Paltrow,. Enligt Imdb drömde Cuaron om att bli astronaut som ung, så jag antar att en liten bit av drömmen slagit in.

Rush, 4 popcorn

Dear Ron Howard,
Try not to be so American and sentimental in creating your antagonists!
Rush är en biopic om rivaliteten mellan F1-racerförarna  österikaren Niki Lauda (Daniel Brühl, Inglorius Basterds, Good Bye Lenin!) och engelsmannen James Hunt (Chris Hemworth; Thor, Star Trek), som under några år var bittra fiender, men även varandras motivator. Med liknande bakgrund men med totalt motsatta personligheter hetsade de varandra till att bli de bästa racerförarna under 70-talet. Vi får träffa dem i början av sina karriärer och etableringen av deras karaktärer; Hunt som den skandalomsusade playboyen, Lauda som kalkylerande, analyserande tråkmånsen. Snabbt hoppar regissör Howard över till 1976, året då Lauda skulle försvara sin titel och Hunt skulle ta den ifrån honom. Detta var även året då Lauda var med om en otäck krasch med brännskador för livet som utgång. Jag som är född i början av 70-talet kommer inte ihåg mer än att någon som hette Niki Lauda (vilket underbart namn) fick läskiga brännskador i bl a sitt ansikte. För min del blev inte Formel 1 intressant förrän Ayrton Sennas karriär. I ärlighetens namn hade jag inte hört talas om James Hunt före Rush - och då är jag ändå väldigt sportintresserad. Lite skäms på mig!
Tillbaka till handlingen, som rör sig kring året 1976, det år då rivaliteten mellan de båda var som störst. Tänk Borg utan McEnroe, Federer utan Nadal, Stenmark utan alla andra... Poängen som Howard vill förmedla och även Lauda (han gör en cameo i slutet av filmen) är att se din värsta fiende som din bästa motivator och uppskatta hen därefter. Det är en habil film, utan större fördelar, förutom att Daniel Brühl som Lauda är enastående. Hemsworth som Hunt är däremot ganska dålig - sämre brittisk accent får man leta efter. Tänk lufsig australiensare härma typ Roger Moore, utan större framgång... Snyggt foto, snygga bilar!

Pacific Rim, 1 popcorn

Urk, då har jag sett årets sämsta biofilm. Hur den fick en 4:a av DN är för mig obegripligt. Hafsigt, dåligt manus, logiska luckor, dåliga skådisar och alldeles för dåliga homager till Sci-Fi-klassiker, som Blade Runner, Alien, Matrix. I framtiden har porten till helvetes öppnats, och såklart kommer det underifrån (visst är himlen uppåt och dess motpol åt andra hållet?). Ur havets djup öppnas en portal och väldiga sjömonster attackerar mänskligheten som efter att gjort en gemensam pakt kan bekämpa dem genom gigantiska robotar som styrs av två hjärnor. Detta kräver givetvis en samspelthet utöver det vanliga, samt en fighting spirit. De bästa krigarna är ett tvillingpar som inte visat nån begåvning tidigare förutom slagsmål, vilket kommer väl tillpass mot sjömonstren. Då den ena av tvillingarna dör under en attack flyr den andre och går under jorden. Dessvärre blir monstren uppgraderade och svårare att bekämpa med jämna mellanrum vilket får ett forskarteam på två personer (hmm rimligt?) att misstänka att intervallerna kommer att öka tills mänskligheten utplånas helt. Något måste göras och det snart. Resten av världens sega, dumma regeringar tror inte längre på robotarna utan försöker bygga en patetisk mur runt haven, vilken naturligtvis krossas vid nästa attack. Några tappra soldater ger inte upp och planerar att spränga portalen genom en våghalsig (unintended) manöver. Robotarna liknar transformers, men utan deras grace och jag har sett bättre slagsmålsscener i barnprogram.

Elysium, 3 popcorn

Tycker nog ändå Elysium är en av de bättre sci-fi-filmerna just nu. Jag har upptäckt att jag och DN:s Jane Magnusson har totalt olika uppfattning om de två senaste; Pacific Rim (som hon gav en 4:a och jag en 1:a) och nu då Elysium (som hon gav en 2:a och jag en stark 3:a).
Elysium är Neill Blomkamps Hollywoodifiering av genombrottsfilmen District 9, som handlade om hur aliens behandlas som en 2:a klassens medborgare i en framtida kåkstad. I Elysium är det fattiga människor som lämnas kvar på en sjuk planet (Jorden) som de rika övergett för en fredssymbolliknande rymdfarkost som svävar likt en extra måne strax ovanför jorden. De fattiga har inga rättigheter och kontrolleras av administrativa robotar from hell. En (bara en på hela jorden?!) motståndsgrupp kämpar för att ta sig igenom den osynliga muren till himmelriket Elysium (grekiska mytologin, som betyder det välsignade livet efter döden, där speciellt utvalda får leva ett liv i överflöd och lycka). Förutom lyx och överflöd finns där även sk medicinbäddar där alla tänkbara sjukdomar och skador repareras på ett kick och man kan leva vidare som en frisk, lycklig människa. Max (Matt Damon) föds in i livet som outcast och drömmer hela sitt liv om att en dag ta sig till Elysium. Hela filmen är en kritik mot dagens orättvisa fördelning av tillgångar, vare sig det gäller natur, pengar eller sjukvård. Egentligen ser det redan ut som i Elysium på många platser i världen, även i många sk i-länder. Åtminstone jag blir under filmens gång hela tiden påmind om den sociala orättvisan som blir alltmer accepterad och liksom "ja-vad-ska-man-göra"-känslan som redan finns i samhället. Just denna scenografi påminner starkt om District 9 och det känns som Blomkamp översatt sin genombrottsfilm till en amerikansk publik. Gjort det lite enkelt för sig kanske. Nåväl, en serie händelser gör att Max går med på att förvandla sig till en mänsklig robot och försöka kidnappa en Elysium-medborgare. Det visar sig vara programmeraren av hela strukturen är måltavlan och det som till en början ser ut som ett sätt för ett fåtal att ta sig till himlen blir nyckeln till att förändra världens tillstånd. Tänk om det var så enkelt i vår värld... Den är cool som fan och det finns kvinnliga karaktärer, även om de varken är många eller särskilt drivande. Den som står ut är säkerhetschefen Delacourt, habilt spelad av Jodie Foster. Vi har för få kvinnliga antagonister precis som för få starka protagonister - fan, vad jag kan sakna Weaver's Ripley, och i vissa stunder Parillaud's Nikita. Den bästa är dock überskurken Kruger, fenomenalt gestaltad av sydafrikanske Sharlto Copley (District 9, The A-Team). Han är så fruktansvärt mean att det faktiskt ser ut som om hans motspelare är uppriktigt rädda för honom.

The Place Beyond The Pines, 4 popcorn

Lite felaktigt frontar Ryan Gosling denna film av Derek Cianfrance (Blue Valentine). Lika stor del har Bradley Cooper, och för all del även Dane DeHaan. Motorcykelartisten och vagabonden Luke (Gosling) får veta att han sedan han senast var i stan blivit pappa till en Jason (Dane DeHaan). Mamman Romina (Eva Mendes) förväntar sig inget av Luke utan har fortsatt livet med en annan man. För Luke blir detta dock en vändpunkt och han beslutar sig för att ge Jason det han aldrig fick av sin far. Närvaro. Det uppskattas dock inte av den nye mannen Kofi och bara ibland av Romina. I jakten på jobb hamnar han på en bilverkstad som ägs av en fd bankrånare. Ja, resten kan ni räkna ut själva. När Luke till slut konfronteras av lagens långa arm skiftar filmen karaktär och huvudroll till polismannen Avery (Cooper) och hans familj som även den består av en baby-son AJ. Lojalitet, poliskorruption och det egna samvetet sätts på prov. Tiden går och plötsligt är fädernas söner 15 och en eländesspiral vävs samman. Det intressanta i filmen är skiftandet av karaktärer som trots det aldrig gör att man förlorar intresset för varken den gamla eller den nya. Det finns en röd tråd, utan att vara uppenbar, som gör att engagemanget eller intresset aldrig upphör. Två nya (för mig iaf) ansikten dyker upp som jag tror vi kommer att se mycket av framöver, Dane DeHaan som Lukes son Jason och Emory Cohen som truliga och extremt tonårsaktiga Averys son AJ.

Zero Dark Thirty, 4 popcorn

Filmen om jakten på världens mest kände terrorist, Osama Bin Laden, som eliminerades i maj 2011 efter att ha jagats i nära ett decennium. Vi får följa Maya, en ung, skärpt CIA-agent vars segervapen är hennes förmåga att se mönster, envishet och uthållighet. Det är en fascinerande film, som både är grym och visar upp fruktansvärda tortyrscener, som dock säkert är värre i verkligheten. Men, som även uppmålar en bild av att vi har de dedikerade att tacka för att den skyldige till slut fångas. Jag har älskat regissör Kathryn Bigelow sen Sci-Fi-dystopin Strange Days och sen dess har hon inte gjort mig besviken i sin stringens i storyn och repsekten för densamma, som i t ex Vikten av vatten, K-19 och The Hurt Locker. I Zero Dark Thirty är slutet redan givet, men vägen dit är spännande och initierat om det envisa, grovjobbet många gör för att vi dödliga ska kunna leva tryggt i vår lilla värld. Jag kan beundra den metodik och hängivelse detta måste innebära och försakelse av det vi andra ser som ett meningsfullt liv, såsom barn och familj. Jessica Chastain gör ett fint jobb som intelligenta Maya, den som envist följer det spår ingen annan tror på, men som till slut gör att Bin Laden blev hittad och avrättad. För i sanningens namn blir han avrättad och tortyren visar att ingen sida är utan skuld. Även svenska Fares Fares gör ett fint inhopp som agent/tolk.

After Earth, 2 popcorn

Den omåttligt utskällde M Night Shyamalan (The Sixth Sense, Unbreakable, Signs, The Village) har tagit sig an en dystopi skriven av Will Smith (?!), som själv spelar huvudrollen mot sin egen son, Jaden (The Karate Kid, The Pursuit of Happyness). Själva storyn rör sig kring tematiken; människan som sin egen värsta fiende samt back to nature/basics. Ett millennium från idag lever människan på en annan planet, räddad av militär från ett alienmonster som kallas Ursa, som lever på människans rädsla. På ett vanligt träningsuppdrag störtar deras rymdskepp och enda överlevande är Will och Jaden (Cypher & Kitai). De har hamnat på en karantänplanet; Jorden, där alla varelser vill döda människan, enligt Cypher. Enda sättet att bli undsatta är att leta rätt på nödsändaren som är ute i vildmarken, 3 dagsmarscher bort. Sonen Kitai måste genomgå ett mandomsprov och utföra detta farliga uppdrag. Han blir givetvis jagad av både det ena och det andra, men även räddad - det vilda, otämjda har oxå "känslor". Filmen saknar riktning och är egentligen rätt menlös. Jag förstår vad Smith/Shyamalan vill säga, men det görs så övertydligt och amerikansk obefläckat att jag stundtals vrider mig i biostolen och önskar jag haft en skämskudde med. Utöver tunn story är skådespelarna usla, åtminstone Will Smith, som nästan överskuggas av sin son, men i ärlighetens namn är inte Jaden särskilt bra heller.

Django Unchained, 4 popcorn

Äntligen en rulle med lite spunk i! Mr Tarantino vet vad han gör och sin vana trogen (det har ju blivit några stycken nu) levererar han en hämnarwestern i hög klass. Tre år före USA:s inbördeskrig, som frigav slavarna blir Django (Jamie Foxx) frigiven/kidnappad av prisjägaren Dr. Schultz (underbara Christoph Waltz; Inglorious Bastards, Carnage, Water For Elephants samt en massa tyska filmer som jag inte har koll på). Dr. Schultz är på jakt efter några busar som han vet att Django känner igen till utseendet. Till en början vill han alltså utnyttja Django, men efterhand blir Django en jämlik prisjägare och tjänar lika mycket pengar som Dr. Schultz. Dessa vill han spendera på att frige sin kärlek, slavinnan Broomhilda van Shaft (en härlig blinkning till Blaxploitation-genren). Hon är tyvärr ägodel till kampsportägaren/miljonären Calvin Candie (Leonardo DiCaprio i ännu en formidabel skurkroll. Han och Hugh Grant är fan bäst som kräk!). Planen blir att låtsas vara intresserade av att köpa en slav som kan vinna pengar som en slags Gladiator, kampsport till döds. De får följa med till Candyland, Mr. Candies grymma plantage där slavarna tränas för att slåss. Där finns även Broomhilda och för att frige henne krävs absurda offer. Django har dock tränats och blivit en övermänsklig skytt och kropparna blir sönderskjutna likt vattenmeloner. Splatterfesten har ingen ände, kan det tyckas. Men aldrig att Tarantino förlorar respekten för filmen och överdriver något snäpp för mycket. Det är grymt, det är äckligt, men det är fortfarande en bra film. Även Mr. Tarantino himself dyker upp i slutet i en mindre, men dock roll med dialog. Jag tvekade dock ett tag för han ser rätt plufsig ut. Fantastiskt skådespeleri av uppräknade, men även Samuel L. Jackson som äldre side kick till Mr Candie. Det är bara rösten som avslöjar honom, annars har sminket gjort ett riktigt bra jobb.

Baksmällan del III, (The Hangover Part III) 2 popcorn

Jaha, så var den äntligen slut - trilogin om grabbgänget som ska göra Las Vegas och lyckas hamna i de mest absurda situationer. I 3:an ska de sätta punkt på något sätt och krystar fram en icke-story. Den infantila och obalanserade svågern Alan lyckas ta kål på sin beskyddande pappa, men fortsätter i intakt egostil utan någon som helst självinsikt. "Vännerna" eller människorna omkring honom bestämmer sig för en "intervention" (populärt i USA, tror jag). Alan går med på att åka till ett rehab (för egoister?) på ett villkor - att the Wolfpack kör honom dit. Självklart kör de i riktning mot Las Vegas och blir snart prejade av en farlig knarkkung som vill att de hittar Mr. Chow (den galna asiaten från 1:an och 2:an) då han är skyldig skurken en massa pengar. Samtidigt lyckas Mr Chow fly från fängelset i Bangkok. Ok... Bla bla bla bla - konstiga saker händer, storyn går på tomgång. Knappt någon i publiken skrattar, skådisarna har tankarna på gaget, regissören vill bara avsluta. Så känns det och det enda som höjer betyget till en 2:a är vissa ljusglimtar, där man uppfattar att vi bevittnar komiker på duken. Nej, se The Hangover istället och lägg pengarna på annat skoj, som en egen galen möhippa eller svensexa kanske...?

Looper, 4 popcorn

Favvoskådisen Joseph Gordon-Levitt (Inception, The Dark Knight Rises, Brick) har signat upp för ännu en toppfilm. Fingertoppskänsla är bara förnamnet. Looper utspelar sig i en nära framtid då hitmen, sk Loopers, skjuter ihjäl obekväma måltavlor som skickats tillbaka 30 år från framtiden. Joe (Gordon-Levitt) sköter sitt jobb utan större entusiasm, men blir skräckslagen när han inser (genom återkommande drömmar eller vad det nu är) att hans nästa offer är han själv, fast 30 år äldre. Vad har han gjort för att förtjäna det? Vad är viktigt i livet? Vem förtjänar att bli avrättad? Vem har rätt att leka Gud? En vild jakt mellan tidsrymderna tar fart och för att förändra ödet måste Joe agera snabbt efter varje ledtråd han får. Upplösningen ställer livets betydelse och mening på sin spets. Är hämnden viktigare än förlåtelsen? Vem vågar stoppa våldsspiralen som ofta uppstår enligt devisen ett öga för ett öga? Gordon-Levitt spelar övertygande den plågade och förvirrade unga Joe. Bruce Willis är bra som den äldre Joe och överhuvudtaget är Looper en film du inte får missa om du gillar hjärngympa, bra action och juste frågeställningar om livets mening.

Star Trek Into Darkness, 3 popcorn

Efter att kapten James T Kirk bevittnat mordet på sin mentor amiral Pike, beslutar han sig för att ta upp jakten på en av Federationens farligaste fiende, den genetiskt överlägsne Khan (superbt spelad av Benedict Cumberbatch, Sherlock Holmes, Tinker Tailor Solider Spy). Det som till en början ser enkelt ut, visar sig ha fler sidor än en. Både kapten Kirk och Spock tvingas konfrontera sina självbilder, vänskap sätts på prov, lojalitet kontra regelbok. Vilken väg är den rätta att följa? Magkänslan eller den rationella? Ska man välja olika från gång till gång? Till slut blir det hjärnornas kamp när Kirk möter den ena förrädaren efter den andra och där bluffpoker eller schack blir passande liknelser. Ett avgörande slag framställs som ett hederligt gammal batalj där de båda rymdskeppen positionerar sig slagsida mot slagsida för att få största möjliga träffyta. På twitter har det pågått en debatt huruvida filmen är en slakt på TOS (The Original Series) eller inte, men som större fan till TNG (The Next Generation) stör detta mig inte. Regissör JJ Abrams (Felicity, Alias, M:I III) lyckas uppdatera och föra Star Trek in i 2010-talet. Hoppas han även kan lyckas göra detsamma med Star Wars VII som ska få premiär 2015 med originalbesättningen förhoppningsvis draftad igen. Apropå det, så gör Leonard Nimoy en uppskattad cameo som Spock Prime från Vulcano.

Iron Man 3, 2 popcorn

Saggigare waste of 2 hours får man leta efter. Tony Starks (åldrande Robert Downey Jr.) förflutna hinner ikapp honom, precis som hans kamp mot en begynnande panikångest. Den evigt okrossbara, kaxige hjälten inser att han inte är osårbar. Fienden påminner om Spidermans nemesis, där biokemi och genmanipulation är det nya DET vad gäller militärt vapen. Dessutom utnyttjar skurken mänsklighetens övertro till det filmade mediet som en absolut sanning. Bakom Starks nya fiende Mandarinen, döljer sig något betydligt farligare. Det är märkligt, när jag skriver om filmen känns den bättre än vad den i verkligheten var. Skenbart finns det två starka kvinnor i filmens plot, men i slutändan är det dem, som alltid, sviker sina ideal och blir "mjuka" igen. Som alla kvinnor ju är... Gwyneth Paltrow som Pepper ser oroväckande mager ut och det enda jag kan tänka på är att hon borde äta mer. Guy Pierce är strålande som galen vetenskapsman och Ben Kingsley fantastisk som terrorist, men så mycket mer gott kan jag inte säga om den lätt menlösa actionfilmen om järnmannen. Ser fram emot The Avengers II istället!

Oblivion, 2 popcorn

En science fiction film à la 2013 måste ha; en ensam hjälte som kämpar med sin identitet, robotar/maskiner som fiende, religiösa undertoner, nostalgiska återblickar till hur världen en gång såg ut. Oblivion har allt det och lite till. Tyvärr räcker inte det till, varken Tom Cruise eller snygg scenografi och kostym (trots tvångsjacke-trenden samt uteliggar-looken som jag inte gillar, men både Julias och Vikas kläder är läckra) funkar när filmen känns som en en misch masch av t ex Prometheus, Total Rekall, Matrix, 2001-A Space Odyssey (scenografi). Oblivion är vad titeln anspelar - de två timmarna hamnar i glömska direkt efter filmens slut.

Skyfall, 3 popcorn

Senaste Bond - åldersfixerad, those were the days, utvecklingsfientlig, motsägelsefull, töntiga blinkningar men ändå en hyfsad aktion.

Twilight, Breaking Dawn 2, 2 popcorn

Så är det äntligen slut; sagan om Bella och hennes vampyr-Edward. Och dessvärre känns det som om alla inblandade i sista delen verkar uppleva detsamma. I sin iver att bli kvitt Twilight-oket rusar de igenom filmen, kryddad med interna blinkningar förklädda som dåliga skämt. Bella är som vampyr jättestark, men kan behärska sin törst efter människoblod som ingen annan nyfödd tidigare kunnat...  Pappa Charlie blir till sist informerad att hans enda dotter är en vampyr och tar det med ro(?!). Bellas och Edwards dotter Renesme växer som en hund (typ 7 år/mänskoår, jag vet att 1:a året t o m motsvarar 14) - är en ovanlig blandning mellan dödlig och odödlig. Volturi får reda på (genom Edwards "kusin") att barnet finns och tror genast att det handlar om en odödlig "bastard", som är bannlyst p g a tidigare historiska katastrofer. Återigen ska alla ut på räddarstråk och idén är att samla så många vittnen som möjligt, som likt en amerikansk domstol ska vittna för målsägarens karaktär. Renesme är inte ett hot för Volturi utan kan vara användbar. Det stora slaget kommer så småningom och slutar i ett stort antiklimax, där hen snarare önskar att det gått som det skulle (ni förstår vad jag menar när ni ser filmen - om ni nu gör det). Breaking Dawn-delarna har varit de sämsta i serien och jag vet inte om jag kan belasta enbart regissör Bill Condon för detta, men han är iaf den gemensamma nämnaren. Han verkar förakta underlaget han har att arbeta med och det är inte världens bästa utgångspunkt. Vissa av karaktärerna skulle kunna höra hemma i En natt på muséet 3! Dessutom går serien på tomgång sedan Bella och Edward valde varandra. Jag kan heller inte förstå 15-årsgränsen som satte punkt för många fans begär. Misstänker att censurarna trodde att fanbasen varit konstant sen första filmen och därför måste dessa barn nu vuxit upp till 15 iaf... Den sista filmen är, i mina ögon, inte värre än någon av föregångarna - förutom att möjligtvis några fler huvuden rullar...

Killer Joe, 3 popcorn

Killer Joe är en märklig blandning av old-fashion family drama, crazy over-violence & who's fooling who. Till en början verkar det arta sig till en klassisk torped där allt så klart kommer att gå fel. Unge Chris (Emile Hirsch, Into the Wild, Milk, Alpha Dog) har dragit på sig en mindre spelskuld och kommer på den briljanta idén att hyra en torped som ska döda hans mamma, som då kommer att efterlämna en livförsäkring skriven på dottern Dottie, Chris älskade syster. Torpeden Joe, som även är polis (Matthew McConaughey), vill dock ha betalt i förskott men kan tänka sig att omvärdera detta om han får ta Dottie som pant. Sliskiga, sjuka,våldsamma Joe inleder att läskigt övergreppsförhållande med Dottie samtidigt som inget går bra för Chris, som tillsammans med pappa Ansel anlitat Joe. Till slut visar det sig att även Ansels nya fru, Chris och Dotties styvmamma, har något att dölja och filmen går in i ännu ett skede. Några scener i filmen får mig att må fysiskt illa, t ex våldsscenerna som är i klass med The Killer Inside Me (Casey Affleck) och McConaughey är nästan lika bra som otäcking. Men där Affleck är psykopatiskt snäll/hemsk/galen och pendlar fantastiskt bra i skådespeleriet blir det mer och mer uppenbart att McConaughey bara kan spela en roll. I Killer Joe tonar han, tack och lov, ner på de gnistrande leendena och försöker spela behärskat. Men, där kapaciteten tar slut, tar övertydligheten överhanden igen. Man känner igen hans manér, kroppsspråk, dialekt och det vanligt buffliga. Nej, då är Emile Hirsch betydligt bättre, egentligen alla utom McConaughey är bättre. Det känns verkligen som McC försökte få till en seriös insats, men tyvärr föll det hyfsat platt. Regissör är kända William Friedkin, som bla står bakom klassiska Exorcisten och French Connection och tråden till övervåld/äckel känns igen. Klart vi får se en fontänspya även här.

Modig (Brave) 5 popcorn

Proffstyckarna Olle (7 år) och Uma (6) gav Modig en 5:a. Tack vare alla ingredienser; skratt, spänning, sorg, övernaturligt, utmaningar och en massa aktion. Merida är en prinsessa som ställs inför det hon fruktat hela livet; att gifta sig. Traditionen och sägnen kräver detta och Meridas mor, drottningen, är ingen hen säger emot. Det gör Merida iaf och antar utmaningen. Efter ett bråk med mamma drottningen flyr Merida till skogen och springer in i en häxa som hjälper henne med en förtrollning. Vad denna innebär kan jag inte gå in på utan att ge bort hela filmen. Och det är en film ni ska se - en av de bättre på ett tag. Personligen uppskattade jag Despicable Me (Dumma mig) oerhört mycket och det är samma upphovsmän till Modig, så lyckträffen kommer inte som en överraskning direkt. Modig har fått mycket uppmärksamhet tack vare sin kvinnliga hjältinna som chaussats upp till en slags feministisk förebild. Det har spekulerats i att den ursprungliga regissören och manusförfattaren, Brenda Chapman, tänkt sig en mer utpräglat feministisk rollkaraktär. Men efter 4 års arbete lämnade Chapman projektet och det sägs att det var till förmån för en mer konventionell historia. Brenda Chapman har sin egen dotter som förebild till Merida och drottningen är Brenda själv. Mycket av storyn handlar om förståelsen och respekten i relationen förälder/barn, och hur starka och kloka våra barn är. Det är viktigt med fler modiga kvinnliga protagonister i barnfilm - hoppas detta är början på en era.