Mad Max: Fury Road, 4 popcorn

RIKTIGT bra action, med en genomgående tråd. Det fantastiska i att George Miller som 70-åring dels bokstavligt talat kör över (hahaha, Götlabörg!) sina kollegor både actionmässigt samt det som många andra verkar ha missat, att det går att kombinera med en filosofi/idé.
I en framtida värld, på en plats på jorden, där alla tillgångar är utplånade och där den som sitter på tillgång till vatten och drivmedel är kung. I ett stenbrott härskar en gammal gubbe, som lurat i folk att han är odödlig och likt de religioner som tror på ett paradis dit enbart döda krigare kommer, produceras människor för att kunna slaktas i krigssyfte. I denna diktatur finns en kraft som stavas feminism och filmen blir en uppgörelse för jämlikhet och solidaritet för alla människor. Bli nu inte avskräckta av mitt politiska tal, det är en fartfylld, otroligt cool action, där du inte får tillbaka andan förrän du sitter hemma en dag senare. Jag vet inte HUR han gör det, men kombinationen road racing, bazukas, jordnära primalfight, underbar samhällskritik, feminism och visioner gör att jag håller Mad Max. Fury Road som en av de bästa filmerna 2015, so far. Kanske inget finlir i skådespeleriet, men hårdkokthet kräver även sina skills, som definitivt Charlize Theron (Monster, North Country, Ciderhusreglerna) har, samt Tom Hardy (The Dark Knight Rises, Inception, Child 44).

The Hunger Games: Catching Fire, 4 popcorn

Ännu en trilogi (som i filmvärlden blir 4), översatt från bok till film som handlar om unga och utsatta. Tvåan tar vid där Ettan slutar - Katniss och Peeta har återvänt till Distrikt 12 som segrare, men med kraftiga PTS (Post Traumatiska Syndrom) som gör deras liv knappt uthärdliga. Dessutom tvivlar Gale på Katniss kärlek (lite lik en typisk kvinnlig biroll), vilket hon inte orkar hantera i sin situation. Bara för att man segrat i Spelen är livet inte en dans på rosor. Katniss och Peeta måste nu ut på turné för att bevisa sin äkta kärlek, som president Snow inte tror på. Han vill se bevis på Katniss välvilja, samt stävja den pyrande motståndsrörelsen som Katniss seger i Spelen väckt. De kuvade människorna i distrikten finner hopp i att en ensam kvinna kan vinna mot överheten, genom att vara snäll och medmänsklig. Denna iscensatta turné får motsatt effekt och revolutionen tycks nära. För att stävja det pyrande upproret tar president Snow in en fd Hunger Games-ledare, Plutarch Heavensbee, spelad av favvisen Philip Seymour-Hoffman, som var känd för sin grymhet (antar jag). Det ska spelas ett kvartalsspel för att fira 75-årsjubileet, där vinnare av tidigare års spel ska mötas och döda varandra. The rest is to be experienced!
Vad jag älskar alla underbara referenser och blinkningar, samt det sociala och medmänskliga budskapet som genomsyrar filmen! Det handlar inte bara om en sluten krets och deras välbefinnande, som i Twilight, utan något större. En hyllning, eller snarare bekräftelse, till alla förtryckta människor i diktaturer världen över.
Man lånar rätt kraftigt från romarrikets ideal och gladiatorspel, ett gäng medborgarslavar som ska döda varandra till allmän beskådan (och mycket riktigt lockar spelledaren/mediastrategen/Der Propagandaminister med tv-sända avrättningar). Självklart dras paralleller till romarrikets copycats, såsom nazismen, fascismen, kommunismen. En av de befriande inslagen är att man varken slår ner på eller hyllar religion, om man nu inte ser politik som religion. Religionen är bara bortkopplad från ploten. Blinkningar till andra dystopiska filmer bl a The Fifth Element, Gattaca, 1984, The Matrix Trilogy, Tron, Blade Runner, Never Let Me Go, Dune, The Running Man. Bara godingar som ni ser. Utan att ha läst böckerna kan jag säga att The Hunger Games: Catching Fire är riktigt bra. Men det som sänker betyget är upprepningen från 1:an - hälften av filmen är ännu ett spel, upplagt på ungefär samma sätt, utan överraskningsmomentet.. Karaktärerna är dessutom fortfarande ganska tvådimensionella, hyfsat förlåtna av sin livssituation. Men i längden håller det inte. Tyvärr är även slutet rätt B och väldigt mellanfilms-cliff-hanger-mässigt. Där lyckades t ex Snabba Cash mycket bättre i att låta varje film klara sig på egna ben. Kanske ett typiskt amerikanskt problem - de litar inte på publikens intelligens (ev förståeligt). Trevligt dock att se Donald Sutherland i sin paradroll - som demonisk elaking. Har saknat honom sen Eye of The Needle! Han är verkligen inte trovärdig som mysfarbror, som i ex vis Pride & Prejudice, där han var helt fruktansvärd där han satt och frustade och petade naglarna. Uuuhhh!

Django Unchained, 4 popcorn

Äntligen en rulle med lite spunk i! Mr Tarantino vet vad han gör och sin vana trogen (det har ju blivit några stycken nu) levererar han en hämnarwestern i hög klass. Tre år före USA:s inbördeskrig, som frigav slavarna blir Django (Jamie Foxx) frigiven/kidnappad av prisjägaren Dr. Schultz (underbara Christoph Waltz; Inglorious Bastards, Carnage, Water For Elephants samt en massa tyska filmer som jag inte har koll på). Dr. Schultz är på jakt efter några busar som han vet att Django känner igen till utseendet. Till en början vill han alltså utnyttja Django, men efterhand blir Django en jämlik prisjägare och tjänar lika mycket pengar som Dr. Schultz. Dessa vill han spendera på att frige sin kärlek, slavinnan Broomhilda van Shaft (en härlig blinkning till Blaxploitation-genren). Hon är tyvärr ägodel till kampsportägaren/miljonären Calvin Candie (Leonardo DiCaprio i ännu en formidabel skurkroll. Han och Hugh Grant är fan bäst som kräk!). Planen blir att låtsas vara intresserade av att köpa en slav som kan vinna pengar som en slags Gladiator, kampsport till döds. De får följa med till Candyland, Mr. Candies grymma plantage där slavarna tränas för att slåss. Där finns även Broomhilda och för att frige henne krävs absurda offer. Django har dock tränats och blivit en övermänsklig skytt och kropparna blir sönderskjutna likt vattenmeloner. Splatterfesten har ingen ände, kan det tyckas. Men aldrig att Tarantino förlorar respekten för filmen och överdriver något snäpp för mycket. Det är grymt, det är äckligt, men det är fortfarande en bra film. Även Mr. Tarantino himself dyker upp i slutet i en mindre, men dock roll med dialog. Jag tvekade dock ett tag för han ser rätt plufsig ut. Fantastiskt skådespeleri av uppräknade, men även Samuel L. Jackson som äldre side kick till Mr Candie. Det är bara rösten som avslöjar honom, annars har sminket gjort ett riktigt bra jobb.