Anders, 34, har två veckor kvar på ett avgiftningsprogram för narkomaner och får sin första permission, som han fördriver i sin hemstad Oslo. Kvällen innan har han haft sin första kvällspermission och spenderade natten med en f d flamma. Känslolivet är avstängt, vilket driver Anders allt närmare stupet. Han vet inte vem han är, vad han har att leva för, om han orkar börja om, utan att ha det roliga att se fram emot. Under en dag, 31 augusti, får vi följa honom via olika möten. Först med barndomsvännen Thomas, som han har det djupaste samtalet med och för den han oxå berättar att han funderar på att ta sitt liv. Sen följer en anställningsintervju, som ballar ur efter att Anders berättat att han är f d narkoman. Spola, spola, spola framåt, Anders blir alltmer defaistisk och destruktiv, och man behöver inte vara Einstein för att räkna ut vartåt det barker. Nu har inte Oslo 31 Augusti som ambition att vara spännande eller oviss utan snarare psykologisk och berätta en historia om hur en människa kan uppfatta sig själv och sin omgivning. Filmen är fint berättad och dialogen är realistisk/helt ok. Fotot utsökt och skådespelarna övertygar. Det som även är bra med filmen är att hen inte behöver känna sympati med hela personen Anders, det gjorde åtminstone inte jag. Det finns ingen människa utan fel och den nyansen övertygar. Eftersom jag har lite svårt för att knyta an till Anders öde så sänker det betyget en aning, men det är säkert mitt fel att jag är så kallhjärtad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar