Såg filmen om Margaret Thatcher för ett tag sedan, men först nu kommer recensionen. Habilt och ganska intressant film om kvinnan som kom att kallas Järnladyn, på grund av sitt starka ledarskap. På den tiden var det mer nedsättande, men i denna film, som nästan gränsar till hyllning, syftar man på hennes ståndfasta styrskick under Storbritanniens svåra omställning från gruv- industrisamhälle till modernt dito. Med fantastiskt skådespeleri, gestaltat av Meryl Streep, får vi följa den demenssjuka, åldriga Margaret som pratar med sin nyligen avlidne man och minns tillbaka på sitt liv. Vi får stifta bekantskap med den målmedvetna, övertygade, politiskt konservativa unga kvinnan som var pappas flicka. Som gick från klarhet till klarhet. Intelligent och envis - den första kvinnan som lyckades spränga igenom den patriarkala muren av ryggdunkare. Scenerna som uppvisas skiftar mellan politiska världshistoria och privatliv. Som nämnts tidigare är det på gränsen till hyllning och någon riktig otäck sida av Järnladyn visas aldrig upp. Mer än att hon, som så många män, offrade barnen för sin karriär. Just det kan störa mig; hade det varit ex vis Churchills liv hade det aldrig framställts som om han missat barnens uppväxt... Annars är det uppfriskande med en biografisk livsskildring som är privat men ändå historisk. Habilt engelskt hantverk, men aningen för smörigt och slätstruket för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar