Nej, tyvärr, goda intentioner räcker inte för att göra en fullängdare. Ego är en svensk film som handlar om ytligheten kontra äkta känslor. Stureplansbraten Sebastian lever för sin musik och för festandet på de hetaste inneställena. Det andra könet är högst objektifierat och behandlas som luft eller som en uppblåsbar Barbara. Gänget har t o m en kod för hur de ska bli av med tjejen dagen efter. Sebastians mormor är väldigt död, om man säger så. När han äntligen blir signad och ska fira med kompisarna råkar han ut för en märklig halkolycka och förlorar synen. Högst konstruerat så den passar filmen. Ett stort svart hål öppnar sig och Sebastian går in i en djup depression, fult förståeligt. Men, så ska han ha en assistent, av någon anledning, och det är här jag inte får ihop berättelsen. Assistenten ska inte hjälpa honom utan bara vara en extra kompis. Och givetvis stiger raka, okomplicerade Mia in i hans liv och han hittar tillbaka till någon slags ur-Sebastian och blir nästan mänsklig. Men bara nästan, för helt plötsligt återfår han synen, genom en operation som man undrar varför han inte fick direkt. Ja, ni kan räkna ut själva hur det går - han förskjuter Mia, nu när han ser hur alldaglig hon ser ut och återupptar sitt läskiga ego-liv, men återfår sansen i slutminuterna. Två tredjedelar av filmen är ren transportsträcka och gränsar till ett verkligt avsnitt av Idol, men den 1:a delen är väl genomlidbar (se där, ett nytt ord!). Tyvärr är dialogen stolpig och trots att huvudrollsinnehavarna gör sitt bästa märks det att de är oerfarna. Sissela Kyle är vida överlägsen som Sebastians mamma isf.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar