Det var lite svårt att se denna uppchaussade film efter att jag precis laddat ned den och samtidigt läser @Edwardafsillens tweet;
.."Ofattbart kritikerhyllade "Beasts of the southern wild"! Vilket slöseri med tid."
Har ingen aning om hans filmsmak så jag var rätt tveksam första halvtimmen av filmen. Det är som af Sillén skriver, en oerhört kritikerhyllad film och som sådan riskerar vara pretentiös och "svår". Jag tyckte dock den inte alls var slöseri med tid. Jag ser den som en barnfilm, inte för barn att se, men ur ett barns perspektiv. På livet, på trauman, på skeenden omkring dem. Som ofta när barns perspektiv skildras befinner sig barnet mitt i en kris. Hushpuppy, vår protagonist, ca 5-årig, tuff tjej, lever med sin alkoholiserade, lynnige, tough-love-idkande pappa. Mamman är död eller försvunnen ur deras liv. Hushpuppy tvingas ta hand om sig själv och gör det väl som en 5-åring klarar av. Hon överlever, på sitt eget lilla sätt. Verklighet, som Hushpuppy upplever den, blandas med drömsekvenser och filmen påminner starkt om svenska Flickan (se tidigare recension). Den lilla "familjen" drabbas av en storm som gör dem hemlösa och driver iväg i ett ingenmansland där inget skyddsnät existerar. Samtidigt försämras pappans hälsa och ytterligare ett trauma lurar i vassen. Hushpuppys värld består av opålitliga vuxna, hotande djur, obefintlig kärlek och en tilltro till sig själv som är okuvlig. Hon är stark och självständig, starkare än alla vuxna, men bara för att hon tvingas. Egentligen är det en fruktansvärd film om vuxnas otillräcklighet och egoism som skapar ett starkt, men skadat barn. Fler filmer på samma tema; allt av Wes Anderson, Till Vildingarnas land, City of God, Hesher, Whale Rider. Nej, jag håller inte med af Sillén - dessa 93 min var väl spenderade!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar