Rush, 4 popcorn

Dear Ron Howard,
Try not to be so American and sentimental in creating your antagonists!
Rush är en biopic om rivaliteten mellan F1-racerförarna  österikaren Niki Lauda (Daniel Brühl, Inglorius Basterds, Good Bye Lenin!) och engelsmannen James Hunt (Chris Hemworth; Thor, Star Trek), som under några år var bittra fiender, men även varandras motivator. Med liknande bakgrund men med totalt motsatta personligheter hetsade de varandra till att bli de bästa racerförarna under 70-talet. Vi får träffa dem i början av sina karriärer och etableringen av deras karaktärer; Hunt som den skandalomsusade playboyen, Lauda som kalkylerande, analyserande tråkmånsen. Snabbt hoppar regissör Howard över till 1976, året då Lauda skulle försvara sin titel och Hunt skulle ta den ifrån honom. Detta var även året då Lauda var med om en otäck krasch med brännskador för livet som utgång. Jag som är född i början av 70-talet kommer inte ihåg mer än att någon som hette Niki Lauda (vilket underbart namn) fick läskiga brännskador i bl a sitt ansikte. För min del blev inte Formel 1 intressant förrän Ayrton Sennas karriär. I ärlighetens namn hade jag inte hört talas om James Hunt före Rush - och då är jag ändå väldigt sportintresserad. Lite skäms på mig!
Tillbaka till handlingen, som rör sig kring året 1976, det år då rivaliteten mellan de båda var som störst. Tänk Borg utan McEnroe, Federer utan Nadal, Stenmark utan alla andra... Poängen som Howard vill förmedla och även Lauda (han gör en cameo i slutet av filmen) är att se din värsta fiende som din bästa motivator och uppskatta hen därefter. Det är en habil film, utan större fördelar, förutom att Daniel Brühl som Lauda är enastående. Hemsworth som Hunt är däremot ganska dålig - sämre brittisk accent får man leta efter. Tänk lufsig australiensare härma typ Roger Moore, utan större framgång... Snyggt foto, snygga bilar!

Monica Z, 4 popcorn

En fullkomligt underbar film, med glädje, glamour, svärta, musik, sång (fö alldeles utmärkt framförd av Edda Magnusson, som nästan når förebildens unika frasering och känsla). Gripande, utan att bli sentimental, intressant utan att bli distanserande, fylld med musikpärlor utan att bli alltför mycket biopic. En perfekt balans mellan de olika delarna, trots en inte helt sanningsenlig berättelse. Lite lik en annan svensk fullträff 2013, Searching For Sugar Man. Jag tycker inte man nödvändigt behöver hålla sig helt till sanningen, berättelsen i sig är viktigare när det gäller film. Ett ämne som debatteras i P1's Kino idag.http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/249306?programid=3051
Monica Zetterlund har en unik position i svensk jazzhistoria, som den som började sjunga jazz på svenska, med en frasering och klang som ingen annan. Förutom det hade hon även en skådespelartalang och komediennes tajming som gjorde henne till en ordinarie i HasseåTages ensamble. Enligt filmen var hon en virvelvind och självständig kvinna som kämpade mot alkoholism och skiftande självförtroende. Här kommer fiktionen in och placerar henne som sambo med Vilgot Sjöman, vilket iofs inte gör något, om man inte är släkt med henne. Han blir dock mest en parantes och används mest för att illustrera hennes självständighet och intensiva livsglädje. Edda Magnusson som Monica är fullkomligt genial och lika begåvad som sin roll. Skulle inte bli förvånad om hon fortsätter kombinera musikkarriären med skådespelardito. Lite Sveriges version av JT (Justin Timberlake).  Och en så snygg film sen! Scenografin, kläderna, sminket, arkitekturen! Blev så sugen på skipants, polyester-toppar, klänningar mm.
Regissör Per Fly, som tidigare briljerat med Bänken, Arvet och Dråpet gör mig inte besviken när han ger sig i kast med en av Sveriges största musikikoner. Eventuellt blir det lite uddlöst och enkelt tidvis - hon hade det trots allt rätt kämpigt med sin skolios och i slutet hörde man inte mycket om henne. Men det är inte helt lätt att under ca 2 timmar få ihop ett helt livsöde, utan att missa nåt.

The Angel's Share, 3 popcorn

Skulle så gärna velat ge Ken Loach senaste film ett högre betyg, men tyvärr faller den på det konstruerade slutet. Vi får följa den sedan-spermie-stadiet-kriminella Robbie, som så gärna vill bryta sig loss från den utvalda banan. Han har mött kärleken, i form av dottern till maffiabossen i trakten och de väntar barn - ett strålande tillfälle att byta inriktning i livet. Dessvärre står han åtalad för att ha misshandlat sin ärkefiende, men döms enbart till villkorlig dom med 300 timmars samhällstjänst. Väl ute är det inte så lätt att bara bestämma sig för att bli en annan. Hot, förföljelse och trakasserier följer. Robbie är dock inte oskyldig - han har suttit av ett fängelsestraff för en brutal och helt oprovocerad misshandel som förstört en ung mans och hans familjs liv. En oerhört stark scen där offer och förövare möts är nog det bästa i hela filmen. Resten är bra, men även smetigt sentimentalt. Robbie får en beskyddare i övervakaren Harry som inviger honom i whiskyns förlovade värld. Nu byter filmen spår och blir ett heist-försök, på ett lite gulligt sätt. Ska man verkligen behöva göra en sista lyckad stöt och sen kunna leva hederligt? Är det det Loach vill säga - det finns ingen ärlig väg ur kriminalitet? Inte ens sidokaraktärerna får mig att bli engagerad - de är mest ett roligt inslag utan att connecta.

Call Girl, 4 popcorn

Läskig, realistiskt om 70-talets porrindustri som framställdes som skojig och frivillig men i verkligheten var allt annat. Den unga och problemfyllda 14-åriga Iris sätts på ungdomsanstalt, där hon tillsammans med lika gamla Sonja lever upp nattetid. Genom några äldre tjejer lockas de in i porrindustri, först oskyldigt top-less men snart betydligt värre än så. De övertalas och smickras av äldre donnan Dagmar (utsökt porträtterad av Pernille August) som spelar snäll men egentligen är hård som flinta. Påminner en del om den läskiga matriarken från Animal Kingdom. Samtidigt som de försöker bryta sig loss, undersöker svensk polis regeringens inblandning och uttnyttjande av prostituerade samt minderåriga. Iris och Sonja hamnar mitt i smeten s a s. Fantastisk bra scenografi och miljöer som slungar en tillbaka till ett 70-tal jag knappt minns (var ganska liten då) samt ypperligt skådespeleri av samtliga inblandade, men framförallt August. Eventuella spekulationer och upprördhet att implikationen att Palme var en av sexköparna bryr jag mig inte om, och den var inte uppenbar om man inte väljer att se det så.

Pacific Rim, 1 popcorn

Urk, då har jag sett årets sämsta biofilm. Hur den fick en 4:a av DN är för mig obegripligt. Hafsigt, dåligt manus, logiska luckor, dåliga skådisar och alldeles för dåliga homager till Sci-Fi-klassiker, som Blade Runner, Alien, Matrix. I framtiden har porten till helvetes öppnats, och såklart kommer det underifrån (visst är himlen uppåt och dess motpol åt andra hållet?). Ur havets djup öppnas en portal och väldiga sjömonster attackerar mänskligheten som efter att gjort en gemensam pakt kan bekämpa dem genom gigantiska robotar som styrs av två hjärnor. Detta kräver givetvis en samspelthet utöver det vanliga, samt en fighting spirit. De bästa krigarna är ett tvillingpar som inte visat nån begåvning tidigare förutom slagsmål, vilket kommer väl tillpass mot sjömonstren. Då den ena av tvillingarna dör under en attack flyr den andre och går under jorden. Dessvärre blir monstren uppgraderade och svårare att bekämpa med jämna mellanrum vilket får ett forskarteam på två personer (hmm rimligt?) att misstänka att intervallerna kommer att öka tills mänskligheten utplånas helt. Något måste göras och det snart. Resten av världens sega, dumma regeringar tror inte längre på robotarna utan försöker bygga en patetisk mur runt haven, vilken naturligtvis krossas vid nästa attack. Några tappra soldater ger inte upp och planerar att spränga portalen genom en våghalsig (unintended) manöver. Robotarna liknar transformers, men utan deras grace och jag har sett bättre slagsmålsscener i barnprogram.

Elysium, 3 popcorn

Tycker nog ändå Elysium är en av de bättre sci-fi-filmerna just nu. Jag har upptäckt att jag och DN:s Jane Magnusson har totalt olika uppfattning om de två senaste; Pacific Rim (som hon gav en 4:a och jag en 1:a) och nu då Elysium (som hon gav en 2:a och jag en stark 3:a).
Elysium är Neill Blomkamps Hollywoodifiering av genombrottsfilmen District 9, som handlade om hur aliens behandlas som en 2:a klassens medborgare i en framtida kåkstad. I Elysium är det fattiga människor som lämnas kvar på en sjuk planet (Jorden) som de rika övergett för en fredssymbolliknande rymdfarkost som svävar likt en extra måne strax ovanför jorden. De fattiga har inga rättigheter och kontrolleras av administrativa robotar from hell. En (bara en på hela jorden?!) motståndsgrupp kämpar för att ta sig igenom den osynliga muren till himmelriket Elysium (grekiska mytologin, som betyder det välsignade livet efter döden, där speciellt utvalda får leva ett liv i överflöd och lycka). Förutom lyx och överflöd finns där även sk medicinbäddar där alla tänkbara sjukdomar och skador repareras på ett kick och man kan leva vidare som en frisk, lycklig människa. Max (Matt Damon) föds in i livet som outcast och drömmer hela sitt liv om att en dag ta sig till Elysium. Hela filmen är en kritik mot dagens orättvisa fördelning av tillgångar, vare sig det gäller natur, pengar eller sjukvård. Egentligen ser det redan ut som i Elysium på många platser i världen, även i många sk i-länder. Åtminstone jag blir under filmens gång hela tiden påmind om den sociala orättvisan som blir alltmer accepterad och liksom "ja-vad-ska-man-göra"-känslan som redan finns i samhället. Just denna scenografi påminner starkt om District 9 och det känns som Blomkamp översatt sin genombrottsfilm till en amerikansk publik. Gjort det lite enkelt för sig kanske. Nåväl, en serie händelser gör att Max går med på att förvandla sig till en mänsklig robot och försöka kidnappa en Elysium-medborgare. Det visar sig vara programmeraren av hela strukturen är måltavlan och det som till en början ser ut som ett sätt för ett fåtal att ta sig till himlen blir nyckeln till att förändra världens tillstånd. Tänk om det var så enkelt i vår värld... Den är cool som fan och det finns kvinnliga karaktärer, även om de varken är många eller särskilt drivande. Den som står ut är säkerhetschefen Delacourt, habilt spelad av Jodie Foster. Vi har för få kvinnliga antagonister precis som för få starka protagonister - fan, vad jag kan sakna Weaver's Ripley, och i vissa stunder Parillaud's Nikita. Den bästa är dock überskurken Kruger, fenomenalt gestaltad av sydafrikanske Sharlto Copley (District 9, The A-Team). Han är så fruktansvärt mean att det faktiskt ser ut som om hans motspelare är uppriktigt rädda för honom.

The Place Beyond The Pines, 4 popcorn

Lite felaktigt frontar Ryan Gosling denna film av Derek Cianfrance (Blue Valentine). Lika stor del har Bradley Cooper, och för all del även Dane DeHaan. Motorcykelartisten och vagabonden Luke (Gosling) får veta att han sedan han senast var i stan blivit pappa till en Jason (Dane DeHaan). Mamman Romina (Eva Mendes) förväntar sig inget av Luke utan har fortsatt livet med en annan man. För Luke blir detta dock en vändpunkt och han beslutar sig för att ge Jason det han aldrig fick av sin far. Närvaro. Det uppskattas dock inte av den nye mannen Kofi och bara ibland av Romina. I jakten på jobb hamnar han på en bilverkstad som ägs av en fd bankrånare. Ja, resten kan ni räkna ut själva. När Luke till slut konfronteras av lagens långa arm skiftar filmen karaktär och huvudroll till polismannen Avery (Cooper) och hans familj som även den består av en baby-son AJ. Lojalitet, poliskorruption och det egna samvetet sätts på prov. Tiden går och plötsligt är fädernas söner 15 och en eländesspiral vävs samman. Det intressanta i filmen är skiftandet av karaktärer som trots det aldrig gör att man förlorar intresset för varken den gamla eller den nya. Det finns en röd tråd, utan att vara uppenbar, som gör att engagemanget eller intresset aldrig upphör. Två nya (för mig iaf) ansikten dyker upp som jag tror vi kommer att se mycket av framöver, Dane DeHaan som Lukes son Jason och Emory Cohen som truliga och extremt tonårsaktiga Averys son AJ.