Vi är bäst, 4 popcorn

Det är 1982 och livet i storstan för två 13-åriga tjejer som sticker ut är inte lätt. Tur att punken finns, och inte är död. Klart de ska få repa, precis om killarna i hårdrocksbandet på fritidsgården, så Bobo och Hedvig bildar ett band. Ett punkband! Så rullar det på, livet svänger hit och dit, saker sker, de får en till bandmedlem, de blir kära, mamma byter pojkvän, bandet får en spelning. Så jäkla punk och så bra! Som Joakim Thåström sjunger i slutet av filmen: Fortsätt och fortsätt å va dig själv - ett mantra jag å 7-åriga dottern sjunger efter filmen är slut!

The Great Gatsby, 2 popcorn

Teater, manér, styltig varieté.... Sån har regissör Baz Luhrmann varit så länge jag kan minnas. Det brinner aldrig till, utan lämnas vid nåt slags skämt, på gränsen till Krister & Christer-nivå (vet inte ens vad de heter!). Tobey Maguire försöker skådespela, men slutar i sin stirriga stil med konstig mun som han alltid haft. Leonardo DiCaprio gör sitt bästa som lurendrejaren Gatsby. Besvikelsen är nog störst för Carey Mulligan som jag trodde hade något speciellt efter Never Let Me Go och An Education, men hon blandar och ger den käre Ms Mulligan... Själva filmen handlar om den rika gräddan i New Hampshire i efterkrigstiden, innan börskraschen. Lyx, överflöd och krossade drömmar står på agendan och Baz Lurhmann avhandlar dem i rask takt.

Diana, 2 popcorn

Tänk att man kan göra en simpel kärleksmelodram, som inte ens är särskilt bra ens i dess genre, av ett livsöde så känt som prinsessan Diana av Wales. Naomi Watts gestaltar prinsessan på bästa sätt hon kan, men det märks att även hon kämpar med tillrättalagd dialog, styltig regi, saggigt manus. I Diana skildras en mesig, svag kvinna som inte bryr sig om att hon bara får träffa sina barn var 5:e vecka. Hon är bekräftelsetörstig och tvingar sig på en motvillig hjärtkirurg, som tidigt förklarar sitt ointresse för det liv hon kan erbjuda. Kemin mellan de två är i princip obefintlig och man har svårt att engagera sig i filmen. Ibland kommer jag på mig själv att fundera på när kraschen ska ske. Vi vet ju att det händer och problemet med filmen kanske är just detta: Diana var och är en ikon och i porträtterandet av en sådan är det en svår balans att skapa en person bakom ikonen samtidigt som man vill berätta om ikonen. Där lyckas tyvärr inte manus-för-duken-författaren Stephen Jeffries, som mig veterligen inte gjort något sedan 2004, The Libertine, ett kostymdrama. Diana uppfattas ibland som en teater och det kanske är i manuset vi hittar anledningen....

Gravity, 3 popcorn

Körde hem i stormen Simone nu på eftermiddagen och kom att tänka på att kastvindarna och hur jag fick parera påminner om hur Sandra Bullocks karaktär Ryan Stone parerar den bisarra atmosfären i rymden. En annan liknelse är tsunamin krafter, som sveper med allt i sin väg/våg. Nåväl, filmen kretsar kring forskare Ryan Stone som ska initiera sitt forskningsprogram på en satellit (?). Mitt i det rutinmässiga uppdraget ute i rymden avbryts manövern pga löst rymdskrot som är på väg mot rymdlaget i full fart. När de inte hinner ta sig till skydd, försvinner Dr Stone ut i tomma rymden i en rekyl bort från skeppet. Astronaut Matt Kowalski, som är ute på sitt sista uppdrag, lyckas fånga in Ryan men fler hinder uppstår och en hopplös kamp mot tiden och rymden som habitat tar en början. Det är här jämförelserna med tsunamis, stormar, andra extrema väderlekar blir aktuell. Även den klaustrofobiska känslan man kan relatera med livet i en ubåt t ex. Tekniken och spänningsmomenten i Gravity är bra, men dialogen, monologen är urkass och riktigt såpig. Även regin kan man ha ett och annat och klaga på, men jag vet inte hur mycket man kan kräva av Ms Bullock iofs... Regissör Alfonso Cuaron har tidigare gjort bl a Children Of Men, Din morsa också, Lysande utsikter (1998 med Ethan Hawke & Gwyneth Paltrow,. Enligt Imdb drömde Cuaron om att bli astronaut som ung, så jag antar att en liten bit av drömmen slagit in.

Rush, 4 popcorn

Dear Ron Howard,
Try not to be so American and sentimental in creating your antagonists!
Rush är en biopic om rivaliteten mellan F1-racerförarna  österikaren Niki Lauda (Daniel Brühl, Inglorius Basterds, Good Bye Lenin!) och engelsmannen James Hunt (Chris Hemworth; Thor, Star Trek), som under några år var bittra fiender, men även varandras motivator. Med liknande bakgrund men med totalt motsatta personligheter hetsade de varandra till att bli de bästa racerförarna under 70-talet. Vi får träffa dem i början av sina karriärer och etableringen av deras karaktärer; Hunt som den skandalomsusade playboyen, Lauda som kalkylerande, analyserande tråkmånsen. Snabbt hoppar regissör Howard över till 1976, året då Lauda skulle försvara sin titel och Hunt skulle ta den ifrån honom. Detta var även året då Lauda var med om en otäck krasch med brännskador för livet som utgång. Jag som är född i början av 70-talet kommer inte ihåg mer än att någon som hette Niki Lauda (vilket underbart namn) fick läskiga brännskador i bl a sitt ansikte. För min del blev inte Formel 1 intressant förrän Ayrton Sennas karriär. I ärlighetens namn hade jag inte hört talas om James Hunt före Rush - och då är jag ändå väldigt sportintresserad. Lite skäms på mig!
Tillbaka till handlingen, som rör sig kring året 1976, det år då rivaliteten mellan de båda var som störst. Tänk Borg utan McEnroe, Federer utan Nadal, Stenmark utan alla andra... Poängen som Howard vill förmedla och även Lauda (han gör en cameo i slutet av filmen) är att se din värsta fiende som din bästa motivator och uppskatta hen därefter. Det är en habil film, utan större fördelar, förutom att Daniel Brühl som Lauda är enastående. Hemsworth som Hunt är däremot ganska dålig - sämre brittisk accent får man leta efter. Tänk lufsig australiensare härma typ Roger Moore, utan större framgång... Snyggt foto, snygga bilar!

Monica Z, 4 popcorn

En fullkomligt underbar film, med glädje, glamour, svärta, musik, sång (fö alldeles utmärkt framförd av Edda Magnusson, som nästan når förebildens unika frasering och känsla). Gripande, utan att bli sentimental, intressant utan att bli distanserande, fylld med musikpärlor utan att bli alltför mycket biopic. En perfekt balans mellan de olika delarna, trots en inte helt sanningsenlig berättelse. Lite lik en annan svensk fullträff 2013, Searching For Sugar Man. Jag tycker inte man nödvändigt behöver hålla sig helt till sanningen, berättelsen i sig är viktigare när det gäller film. Ett ämne som debatteras i P1's Kino idag.http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/249306?programid=3051
Monica Zetterlund har en unik position i svensk jazzhistoria, som den som började sjunga jazz på svenska, med en frasering och klang som ingen annan. Förutom det hade hon även en skådespelartalang och komediennes tajming som gjorde henne till en ordinarie i HasseåTages ensamble. Enligt filmen var hon en virvelvind och självständig kvinna som kämpade mot alkoholism och skiftande självförtroende. Här kommer fiktionen in och placerar henne som sambo med Vilgot Sjöman, vilket iofs inte gör något, om man inte är släkt med henne. Han blir dock mest en parantes och används mest för att illustrera hennes självständighet och intensiva livsglädje. Edda Magnusson som Monica är fullkomligt genial och lika begåvad som sin roll. Skulle inte bli förvånad om hon fortsätter kombinera musikkarriären med skådespelardito. Lite Sveriges version av JT (Justin Timberlake).  Och en så snygg film sen! Scenografin, kläderna, sminket, arkitekturen! Blev så sugen på skipants, polyester-toppar, klänningar mm.
Regissör Per Fly, som tidigare briljerat med Bänken, Arvet och Dråpet gör mig inte besviken när han ger sig i kast med en av Sveriges största musikikoner. Eventuellt blir det lite uddlöst och enkelt tidvis - hon hade det trots allt rätt kämpigt med sin skolios och i slutet hörde man inte mycket om henne. Men det är inte helt lätt att under ca 2 timmar få ihop ett helt livsöde, utan att missa nåt.

The Angel's Share, 3 popcorn

Skulle så gärna velat ge Ken Loach senaste film ett högre betyg, men tyvärr faller den på det konstruerade slutet. Vi får följa den sedan-spermie-stadiet-kriminella Robbie, som så gärna vill bryta sig loss från den utvalda banan. Han har mött kärleken, i form av dottern till maffiabossen i trakten och de väntar barn - ett strålande tillfälle att byta inriktning i livet. Dessvärre står han åtalad för att ha misshandlat sin ärkefiende, men döms enbart till villkorlig dom med 300 timmars samhällstjänst. Väl ute är det inte så lätt att bara bestämma sig för att bli en annan. Hot, förföljelse och trakasserier följer. Robbie är dock inte oskyldig - han har suttit av ett fängelsestraff för en brutal och helt oprovocerad misshandel som förstört en ung mans och hans familjs liv. En oerhört stark scen där offer och förövare möts är nog det bästa i hela filmen. Resten är bra, men även smetigt sentimentalt. Robbie får en beskyddare i övervakaren Harry som inviger honom i whiskyns förlovade värld. Nu byter filmen spår och blir ett heist-försök, på ett lite gulligt sätt. Ska man verkligen behöva göra en sista lyckad stöt och sen kunna leva hederligt? Är det det Loach vill säga - det finns ingen ärlig väg ur kriminalitet? Inte ens sidokaraktärerna får mig att bli engagerad - de är mest ett roligt inslag utan att connecta.