Två dagar, en natt, (Deus Jours, Une Nuit) 4 popcorn

Sandra är precis på väg tillbaka till jobbet efter en tids sjukskrivning när hon möts av beskedet att hennes kolleger just röstat för att behålla sin bonus mot att hon får sparken. Undrar om det skulle kunna hända i Sveriges LAS - inte just nu men antagligen skulle de borgerliga inte ha något emot att se till att vi fick den situationen även här...
Nåväl, en av hennes kolleger övertalar chefen att göra om omröstningen så att Sandra får chansen att prata för sin sak, d v s be till kollegornas solidaritet. Dels kämpar hon mot sin labila hälsa, dels för att få behålla sitt uppehälle. Samtliga har sina livssituationer som gör att de antingen ger henne sin röst eller inte, kontentan är väl att man mäter sin situation utifrån sitt eget perspektiv. Den som hade mest att förlora gav henne ändå sitt stöd - kanske just därför. Det jag tänkte hela filmen var att de skulle gå på beslutsfattarna, facket, whatever, men det kanske inte funkar så. En fruktansvärd hopplöshet, men även en gnista hopp och förtröstan i varandra som gör filmen, om inte ljus, så iaf inte helsvart.
Marion Cotillard som Sandra är fullkomligt lysande och trovärdig.

Birdman, 4 popcorn

Riggan (Michael Keaton) är en actionskådis på dekis som vill bevisa sin talang och "existensberättigande" på den fina scenen och hyr följaktligen en kreddig teater på Broadway för att sätta upp en egen pjäs av Raymond Carver, som enligt egen utsago fick honom att börja med teater. Men, inre demoner och lynniga skådisar, samt en extremt tajt budget hotar att förstöra allt. Ibland är filmen farsartad och väldigt teatral, men det vägs upp av ett filmspråk som tar udden av detta och tillför ett realistiskt djup istället då den tenderar att bli pretentiös. Genidraget att casta Michael Keaton som nästan spelar sig själv (åtminstone set-upen, i form av fd superhjälte som försöker bli kreddig) och Edward Norton som narcissistisk medskådespelare lyfter hela filmen. Tyvärr är kvinnorollerna som vanligt marginella och jag tror inte den passerar ett Bechdeltest. Men, men, hen får hålla tillgodo med 2 timmars underhållning som både ger skratt och skratt i halsen.

The Imitation Game, 4 popcorn

Alan Turing (Benedict Cumberbatch) är engelsmannen som troligtvis vann eller åtminstone förkortade WWII tack vare sin skarpa hjärna och kalla konsekvenstänk. The Imitation Game handlar om kommunikation och hur man spelar ett parti schack utan att visa sina pjäser eller drag. Låter det konstigt? Tänk såhär; polackerna får tag på ett ex av tyskarnas kodmaskin Enigma, som de dessvärre inte kan läsa av då inställningarna ändras varje dygn och kombinationerna är i det närmaste oändliga (ja, såklart inte, men väääääldigt många). Tillsammans med engelsmännen och därav en av dem Alan Turing sätter de ihop ett team (vad jag förstått var polackerna en stor del av lösningen, men får ingen plats i filmen) av skarpa matematiska snillen som ska lösa maskinens inställningar och därmed kunna dra nytta av att läsa tyskarnas planer och agera därefter. I filmen framstår Turing som en autistisk eller kanske asperger missförstått geni som har svårt för att förstå sociala koder, men är som fisken i vattnet när det handlar om mönster och problemlösning. Han kämpar mot de mer normala kollegorna samt för att driva sin egen tes om hur uppdraget som utföras. Han får stor hjälp av sin kvinnliga kollega (spelad av en för en gångs skull hyfsat nedtonad Keira Knightley) som framstår som lika skarp eller kanske ännu bättre än Turing (men får hon en film gjord om sig? Nej, men spela andrefiol kan en kvinna alltid göra - trist!). Kan inte avslöja hur det går, men filmen är stringent berättad, fina skådespelarinsatser (Benedict Cumberbatch är som vanligt fantastisk)och en intressant del av de vanliga världskrigsskildringar man sett. Men, någonting fattas - kanske ett bredare penseldrag, mindre Hollywoodesk, ja, jag vet inte vad som får mig att tveka. Den är egentligen jättebra - helt klart värd att se! Norska regissören Morten Tyldum (Huvudjägarna, Buddy, Varg Veum - Fallna änglar) kommer säkert lyckas alldeles ypperligt framöver.

Still Life, 4 popcorn

Som titeln avslöjar är det en långsam, stilla film om ett stilla livsöde; John May spelad av Eddie Marsan (ofta den så underskattade second wingman, såsom Philip Seymour Hoffman var) är en kontorsråtta som tar sitt arbete på fullaste allvar. Han är den som tar hand om de ensamma avlidna - de som inte har någon anhörig eller närstående att ta hand om begravning eller de fåtaliga tillhörigheter de efterlämnar sig. Mr May ser det som sin livsuppgift att se till att dessa förlorade själar inte glöms bort, inte har levt förgäves. Kruxet är att han i sin jakt efter anhöriga ofta blir långdragen i proceduren, så när en energisk chef äntrar banan finns ingen plats för den saktmodige John. Han får tre dagar på sig att avsluta sitt sista fall, som visar sig ha mer gemensamt med John än han vill erkänna. Billy Stoke visar sig bo i samma hyreskomplex som John, fönstret mittemot, vilket så klart belyser än mer det faktum att livet består av möten som kan tappas bort om man inte underhåller dem. Det visar sig att Billy Stoke var en aggressiv rättvisekämpe, som satte avtryck var han än befann sig, på gott och ont. Mr Mays envishet ger frukt och han hittar både den ena och den andra i hans eftermäle, men ingen vill ta ansvar för hans hädangång (ja, man blir så här högtravande i en undertaker-film). John Mays sista fall blir en vändning i hans liv som är lika välkommen som abrupt. Slutet är fullkomligt mind-blowing och inget jag vill ge bort, men förse er med näsdukar.
En riktig liten tankeställar-pärla!

The Weight of Elephants, 3 popcorn

En liten indiepärla från Nya Zeeland som sponsrats av Zentropa och Film i Väst, vilket iofs inte märks, bara en kul fakta. Den handlar om 11-nånting Adrian som trots sitt hårda utseende, snaggat hår iofs pga löss men i övrigt ser han ut som en ung Russell Crowe i Romper Stomper, är en känslig kille som mobbas i skolan och har svårt att känna sig älskad. Hans mamma har lämnat honom och han bor hos sin mormor och psykiskt sjuka morbror. När han får nya grannar blir det en liten vändning för honom - några som ser honom för den han är. En fin puttrande historia som är hjärtskärande i sin enkelhet och vardaglig kamp. Som mamma värker det i mitt hjärta av oro för att mina egna barn ska råka illa ut.

Ägd, 3 popcorn

120 minuter skratt och igenkännande, men inte så mycket mer. För att få högre betyg krävs lite mer djup och eftertanke. Vad jag förstår av inledningen av föreställningen är denna "nygamla" uppsättning dels en hjälp för Henrik Schyffert och Fredrik Lindström att fräscha upp minnet från vårens uppsättning samt testa några nya passager. Att vi får bevittna en generalrepetition är snarare en fördel då det ger upphov till oväntade brott och, jag tror, spontana kommentarer vilket ger föreställningen liv. Annars är det väldigt tillrättalagt och enligt ett beprövat upplägg. En kommentar/fråga om hur samhället ser ut, som svävar ut i igenkännande exempel som till slut ges ett svar på; såhär är det nog. Sen börjar det om på nytt. Visserligen roliga och träffsäkra exempel, från dagens barns otroliga arsenal av tekniska prylar och föräldrarnas ångest över diverse i-landsproblem, men....inte så mycket kött på benen. Det är roligt, men övergående. Vet inte vad jag tänkt mig, men lite mer sticka ut hakan kanske. Nåväl, tack för några skratt sådär på en vanlig söndag!

Dallas Buyers Club, 4 popcorn

Till att börja med har jag historiskt sätt svårt för Matthew McCånnahäj (lättare än att skriva hans riktiga namn), då jag tycker han spelar exakt samma roll varje gång. Lite som Julia Roberts och Gwyneth-lider-med-ögon/mun- Paltrow. Och i Dallas Buyers Club är det ibland på gränsen till att han trillar dit igen, men tack vare hans Method Acting-deffande av kroppen, hjälper honom att hålla igen på överspelet. Tycker nog han ska fortsätta vara anorektisk (bara skojar people!). Nåväl, anledningen till att han bantat ner sig à la Oscarsmanér (gillar mer äta upp sig à la Charlize Theron!) är att han spelar sexmissbrukaren Ron Woodroof som på sent 70-tal diagnosticeras med HIV och ges 30 dagar kvar att leva. Förutom stigmatiseringen från omgivningen och att tvingas inse faktum så "hinner" han inte älta sina problem - han ska ju dö snart. En dold entreprenör visar sig och i ren desperation och med en del tur hamnar han i Mexiko där en förvisad läkare visar sig sitta på förvånansvärt bra mediciner för just denna nya sjukdom. Filmen låter oss mest följa Woodroofs personliga kamp, men ger oss även en inblick och kommentar till läkemedelsbolagens enorma makt och fruktansvärda lek med människors liv. Som jag tidigare antytt är MM hyfsat bra, men den som sopar banan med alla andra är Jared Leto, som jag stör mig på vill ägna sig åt sitt mindre än ok arenarockband, 30 Seconds to Mars. Han slösar bort sin talang, den jäveln! Det är ju skådespeleri han ska ägna sig åt och MER!