Zuckerberg vs Assange

Geni mot geni, asocial aspergerskandidat mot aak (förkortning), paranoiker mot paranoiker, idealist mot idealist. Vad är det Zuckerberg vill med Facebook? Vad vill Assange uppnå med Wikileaks. Odödlighet? Jag tror verkligen inte det i Zuckerbergs fall, eventuellt i den mer hybrisaktige Assange fall. De har dock onekligen en del gemensamt; information ska vara allmängods (oavsett om den skadar), de vet att skydda sin ip-adress (=de kan sin programmering, jag kan inte tillräckligt för att hantera terminologin), socialt handikappade, åtal, män med stora ego. Återstår att se vem som kommer att bli kallad geni eller inte i framtiden med nutiden i retrospekt. Med tanke på naturen av de åtal som väckts mot båda är det troligt att Zuckerberg går vinnande ur sympatistriden. Inte många män har vunnit på att stå åtalade för våldtäkt.

Twelve, 3 popcorn

Twelve är en drog som härjar/härjade (?) i hetaste upper-class i USA, drickbart med ett rus som jag antar påminner om extasy eller kokain. Filmen handlar egentligen inte om drogen, utan om människor runt omkring den. White Mike är en fd upper-class student som efter sin mammas död blir knarklangare till sin fd klasskamrater. Spelad av Chase Crawford, mest känd för Nate i Gossip Girl. Apropå Gossip Girl känns Twelve som ett lååångt avsnitt av densamma, mörkare mindre tv-aktig, men dock. Att Twelve regisserats av ingen mindre än Joel Schumacher kommer inte som någon överraskning, men filmen är faktiskt bättre än vad man kan förvänta sig av kungen av mammon. Lyx i överflöd, unga, rika, vackra, ytliga människor, men med en meningslöshet i tillvaron som är uppfriskande. Det finns inget de behöver, bara vad de vill ha.

The Social Network, 4 popcorn

Själva idén med facebook är att de flesta i ens umgängskrets är medlem och användare - eller?Ska jag vara helt ärlig skaffade jag eget konto för längesen, men har inte blivit en användare förrän på sistone. Jag var länge anti just pga av dess tanke; att ens inlägg är så offentliga och därmed enbart innehåller ointressanta inlägg. Sekretess, meningsfullhet blir ett icke-ting. Det intressanta är det som inte sägs. Anledningen till att jag nuförtiden är frekvent på Fejan, beror mindre på att mina vänner håller hus där, utan mer om en egotripp från min egen sida. Man kan ju ändå inte föra meningsfulla utbyten, så varför inte göra "roliga" inlägg och få respons tillbaka - ens sorts kick för egot. The Social Network, eller Face Book, är en kreation av en überintelligent programmerar-slyngel vid namn Mark Zuckerberg, som 2004 skapade en portal där studenter på hans universitet via medlemsskap kunde umgås utan att träffas IRL. Han var naturligtvis inte ensam och filmen handlar just om Zuckerbergs sociala oförmåga att fungera ihop med människor och framför allt behandlingen av sina vänner. Vi kastas mellan tillbakablickar och pågående förhandlingar och matas med karaktärsporträtt av gänget kring FB. Om filmen är något sånär sanningsenlig slås man av hur onödigt det hela måste kännas för berörda parter. Tematiken rör sig kring att "släppa taget" och gå vidare. Det är naturligtvis inte så lätt när man heter Eduardo Saverin och var Zuckerbergs bästa kompis, kompanjon och VD för FB i början. Att man sen blir utkonkurrerad av Napster-Sean Parker, som är mer än lovligt paranoid och liten på jorden, gör inte saken bättre ( f ö briljant porträtterad av Justin Timberlake som mer och mer tvättar bort tonårsidol-provar-på-skådis-yrket-stämpeln). Som många andra före mig konstaterat är manuset, dialogen ypperligt frammejslad av Aaron "Vita-Huset" Sorkin. Det skadar inte att Trent "Nine Inch Nail" Reznor skrivit musiken eller att Andrew "Boy A" Garfield spelar Saverin. Jesse Eisenberg gör inte bort sig som Zuckerberg och i stort är detta en fantastisk film. Det enda jag har lite emot den är att man emellanåt tappar intresset - vem bryr sig om vem som kom på vad, vem som är skyldig vem o s v. Karaktärerna och vad jag inbillar mig är kärnan försvinner bort i ett ofokus ibland. Det blir för mycket rapp dialog och för lite som lämnas åt fantasin och bildspråket. Men det är bara en liiiten invändning. Läs mer om Zuckerberg i mitt nästa inlägg om jämförelsen FB/Wikileaks...

Remember Me, 3 popcorn

Ännu en analogi till en äldre film. Konstigt att jämföra en Adam Sandler-film med denna men han har faktiskt gjort ett fåtal bra insatser, bland dem Vänner för livet. Skillnaden mellan den filmen och Remember Me är att den första handlar om livet efter och den andra om livet före. Edward-Robert Pattinson spelar Tyler som lever i sorgen efter sin bror. Han antar ett vad och stöter på Ally, som i sin tur bevittnade rånmordet på sin mamma 10 år tidigare. Sargade som de är av att i tidig ålder uppleva förlust och sorg blir det ett stormigt förhållande som inte hjälps av att Tylers pappa är en känslokall affärsman. Filmen lullar på i ett halvsaggigt tempo och man undrar lite vad poängen är. Och så slås man omkull i de sista fem minuterna som gör att alla pusselbitar faller på plats. Tyvärr räddar det inte resten av filmen, men det räddar upp betyget till en 3:a. Robert Pattinson är inte lika imponerande som sin motspelerska Kristen Stewart i The Runaways, men han gör inte bort sig totalt. Däremot ser man ett nytt stjärnskott i lillasyster som spelas av Ruby Jerins.

The Back-Up Plan, 2 popcorn

Jennifer Lopez is back - som den rom-komdrottning hon är. I The Back-Up Plan spelar hon den moderna, självständiga kvinnan som på väg från insemination av sitt egna barn springer in i sin blivande man. De blir förälskade och äntligen har hon funnit sin stora Kärlek. Problemet är bara hur hon ska kläcka att hon faktiskt är gravid och har varit det sen de möttes. Att det sen råkar vara tvillingar gör inte saken lättare att hantera för Stan (Alex O'Loughlin). Men, efter många turer blir det såklart de två till slut. Inte en av Miss Lopez bästa filmer men de gör det bästa av materialet. Helt ok för genren, trots allt.

Sebbe, 5 popcorn

Är inne i ett positivt stim! Verkligen roligt med fantastisk svensk film! Sebbe har vunnit många priser runtom världen - välförtjänt!
Jag ser den som en dikotomi till den lika underbara brittiska Fishtank. I det fallet handlar det om en tjej som kämpar mot sina förutsättningar och ändå lyckas gå hel igenom det. Dessutom framställs hon som en "icke-klassisk" tjej, då hon slåss och har integritet som en sk tom-boy. Sebbe är däremot typiskt okilligt empatisk, solidarisk och omhändertagande, men lyckas precis som Mia i Fishtank behålla sin personlighet och gå stärkt ur erfarenheten. Där Mia åker iväg med sin nyfunne vän - åker Sebbe iväg för att skapa ett eget liv från sin destruktiva mamma som vill sätta honom i fosterhem. Sebbe är starkare och mörkare men båda filmerna slutar med nåt slags hopp. Detta är ungdomar som trots oerhört jobbiga uppväxter med mammor som konstant (männen är frånvarande av olika anledningar) sviker dem och är utstötta ur kompisgängen på nåt sätt finner styrka att vara kreativa. Jag vet inte vad regissör Babak Najafi (Elixir, Gösta och Lennart) egentligen vill säga förutom att ge alla starka, kämpande ungdomar som lever i misär ett ansikte. Fattigdom är ett tema, föräldraskap ett annat - men det jag bär med mig efter att ha sett Sebbe är styrkan i denne unge mans huvud. Trots att Sebbe inte har någon, NÅGON att anförtro kan han se bortom alla svek och gå vidare. Jag tror jag hade tagit livet av mig om jag varit i hans skor. Så oerhört imponerande och starkt. Babak Najafi är min nya svenske favvo-regissör!

The Runaways, 5 popcorn

Yes, yes, yes! Äntligen en bra film! Som jag längtat - och dessutom featuring massa juste musik. The Runaways bygger på självbiografin Neon Angel av tjej-rockgruppen The Runaways frontfigur och sångerska, Cherie Currie. Många säger säkert; Joan Jett, och mycket riktigt var det Miss Jett som var initiativtagaren och motorn i gruppen och förtjänstfull fick en egen strålande solo-karriär efter att gruppen splittrats efter bara 2 år (1975-1977) tillsammans. Filmen börjar med att följa Joan Jetts drivkraft att spela gitarr och bilda ett kvinnligt rockband. Hon lyckas övertala den galne men fingertoppskänslige managern Kim Fowley att dra ihop ett gäng talangfulla (och minderåriga) tjejer som däremot saknar en leadsinger. Cherie Currie lever just då i skuggan av sin betydligt mer vågade storasyster och ser nu chansen att skapa en egen identitet. Det gör hon med råge. The Runaways slår snabbt igenom och då de manipuleras av sin manager och enbart består av tonåringar varav ingen är äldre än 16 år knarkar de hårt och lever livet i 120. Cherie har svårast att hantera situationen och ni kan säkert räkna ut resten själva. Filmen fokuserar på Joan Jett och Cherie Currie, de andra musikerna har knappt repliker trots att de heter Sandy West och Lita Ford (kända musiker på egen hand). Detta gör absolut ingenting, istället lämnar det plats åt en suggestiv berättelse som låter musiken tala och nästan närmar sig dokumentärisk stil. Det känns inte som en överraskning av regissör Floria Sigismondi CV mest består av musikvideos, åt bl a Muse, Marilyn Manson och Bowie. På tal om den sistnämnde påminner The Runaways starkt om Velvet Goldmine - en annan av mina favoritfilmer. Samma nerv, närvaro och moments of gold. Enda smolk i bägaren är att The Runaways tar slut för fort! Jag glömde ju skriva att både Dakota Fanning i rollen som Cherie Currie och Kristen Stewart som Joan Jett imponerar stort. Fanning har fram tills nu enbart spelat över som överskattad barnskådis och Kristen Stewart har varit synonym med Bella i Twilight Saga. Härligt att se båda blomma ut och lova gott inför framtiden. Hoppas bara de inte fastnar i knarkträsket...