Remember Me, 3 popcorn

Ännu en analogi till en äldre film. Konstigt att jämföra en Adam Sandler-film med denna men han har faktiskt gjort ett fåtal bra insatser, bland dem Vänner för livet. Skillnaden mellan den filmen och Remember Me är att den första handlar om livet efter och den andra om livet före. Edward-Robert Pattinson spelar Tyler som lever i sorgen efter sin bror. Han antar ett vad och stöter på Ally, som i sin tur bevittnade rånmordet på sin mamma 10 år tidigare. Sargade som de är av att i tidig ålder uppleva förlust och sorg blir det ett stormigt förhållande som inte hjälps av att Tylers pappa är en känslokall affärsman. Filmen lullar på i ett halvsaggigt tempo och man undrar lite vad poängen är. Och så slås man omkull i de sista fem minuterna som gör att alla pusselbitar faller på plats. Tyvärr räddar det inte resten av filmen, men det räddar upp betyget till en 3:a. Robert Pattinson är inte lika imponerande som sin motspelerska Kristen Stewart i The Runaways, men han gör inte bort sig totalt. Däremot ser man ett nytt stjärnskott i lillasyster som spelas av Ruby Jerins.

The Back-Up Plan, 2 popcorn

Jennifer Lopez is back - som den rom-komdrottning hon är. I The Back-Up Plan spelar hon den moderna, självständiga kvinnan som på väg från insemination av sitt egna barn springer in i sin blivande man. De blir förälskade och äntligen har hon funnit sin stora Kärlek. Problemet är bara hur hon ska kläcka att hon faktiskt är gravid och har varit det sen de möttes. Att det sen råkar vara tvillingar gör inte saken lättare att hantera för Stan (Alex O'Loughlin). Men, efter många turer blir det såklart de två till slut. Inte en av Miss Lopez bästa filmer men de gör det bästa av materialet. Helt ok för genren, trots allt.

Sebbe, 5 popcorn

Är inne i ett positivt stim! Verkligen roligt med fantastisk svensk film! Sebbe har vunnit många priser runtom världen - välförtjänt!
Jag ser den som en dikotomi till den lika underbara brittiska Fishtank. I det fallet handlar det om en tjej som kämpar mot sina förutsättningar och ändå lyckas gå hel igenom det. Dessutom framställs hon som en "icke-klassisk" tjej, då hon slåss och har integritet som en sk tom-boy. Sebbe är däremot typiskt okilligt empatisk, solidarisk och omhändertagande, men lyckas precis som Mia i Fishtank behålla sin personlighet och gå stärkt ur erfarenheten. Där Mia åker iväg med sin nyfunne vän - åker Sebbe iväg för att skapa ett eget liv från sin destruktiva mamma som vill sätta honom i fosterhem. Sebbe är starkare och mörkare men båda filmerna slutar med nåt slags hopp. Detta är ungdomar som trots oerhört jobbiga uppväxter med mammor som konstant (männen är frånvarande av olika anledningar) sviker dem och är utstötta ur kompisgängen på nåt sätt finner styrka att vara kreativa. Jag vet inte vad regissör Babak Najafi (Elixir, Gösta och Lennart) egentligen vill säga förutom att ge alla starka, kämpande ungdomar som lever i misär ett ansikte. Fattigdom är ett tema, föräldraskap ett annat - men det jag bär med mig efter att ha sett Sebbe är styrkan i denne unge mans huvud. Trots att Sebbe inte har någon, NÅGON att anförtro kan han se bortom alla svek och gå vidare. Jag tror jag hade tagit livet av mig om jag varit i hans skor. Så oerhört imponerande och starkt. Babak Najafi är min nya svenske favvo-regissör!

The Runaways, 5 popcorn

Yes, yes, yes! Äntligen en bra film! Som jag längtat - och dessutom featuring massa juste musik. The Runaways bygger på självbiografin Neon Angel av tjej-rockgruppen The Runaways frontfigur och sångerska, Cherie Currie. Många säger säkert; Joan Jett, och mycket riktigt var det Miss Jett som var initiativtagaren och motorn i gruppen och förtjänstfull fick en egen strålande solo-karriär efter att gruppen splittrats efter bara 2 år (1975-1977) tillsammans. Filmen börjar med att följa Joan Jetts drivkraft att spela gitarr och bilda ett kvinnligt rockband. Hon lyckas övertala den galne men fingertoppskänslige managern Kim Fowley att dra ihop ett gäng talangfulla (och minderåriga) tjejer som däremot saknar en leadsinger. Cherie Currie lever just då i skuggan av sin betydligt mer vågade storasyster och ser nu chansen att skapa en egen identitet. Det gör hon med råge. The Runaways slår snabbt igenom och då de manipuleras av sin manager och enbart består av tonåringar varav ingen är äldre än 16 år knarkar de hårt och lever livet i 120. Cherie har svårast att hantera situationen och ni kan säkert räkna ut resten själva. Filmen fokuserar på Joan Jett och Cherie Currie, de andra musikerna har knappt repliker trots att de heter Sandy West och Lita Ford (kända musiker på egen hand). Detta gör absolut ingenting, istället lämnar det plats åt en suggestiv berättelse som låter musiken tala och nästan närmar sig dokumentärisk stil. Det känns inte som en överraskning av regissör Floria Sigismondi CV mest består av musikvideos, åt bl a Muse, Marilyn Manson och Bowie. På tal om den sistnämnde påminner The Runaways starkt om Velvet Goldmine - en annan av mina favoritfilmer. Samma nerv, närvaro och moments of gold. Enda smolk i bägaren är att The Runaways tar slut för fort! Jag glömde ju skriva att både Dakota Fanning i rollen som Cherie Currie och Kristen Stewart som Joan Jett imponerar stort. Fanning har fram tills nu enbart spelat över som överskattad barnskådis och Kristen Stewart har varit synonym med Bella i Twilight Saga. Härligt att se båda blomma ut och lova gott inför framtiden. Hoppas bara de inte fastnar i knarkträsket...

The Ghost Writer, 4 popcorn

Åh, vad jag älskar designen i denna film, scriptan och miljö-människorna borde ha fått mer uppmärksamhet än det faktum att det är en Roman Polanski-film med Ewan McGregor, Pierce Brosnan, James Belushi, Timothy Hutton och Kim Catrall! Polanski gör i princip en kopia av The Ninth Gate (med Johnny Depp) där huvudpersonens raison d´ être består i att vara den förvirrade kuggen i hjulet som tack vare sin orädda, lite smådumma sätt snubblar över sanningen. Intrigen; McGregor spelar spökskrivaren till Englands fd premiärminister efter att den förre dött under tveksamma omständigheter. En sk hund ligger begraven. Bra tempo, manus och ovan som sagt, men ingen toppfilm, dessvärre. Det höga betyget till trots beror på hantverket som är formidabelt och att filmen ställs i jämförelse med betydligt sämre filmer som fått betyget 3:a. I det sammanhanget ska The Ghost Writer ha en 4:a.

Bröderna Karlsson, 1 popcorn

Kjell Sundvall har gjort sig känd som kvantitet-mannen; sprutar ur sig filmer av skiftande kvalitet. Det känns ju som ett stort handikapp att göra kommersiell film på svenska. Svensk film är oerhört sällan bra även med pretentiösa tilltal och kommersiellt anslag ska vi bara inte tala om... Nåväl, bröderna Karlsson upplägg är ett tvillingbrödrapar som inte vetat om varandras existens förrän mammans testamente läses upp. Här är det fördomarna som bygger hela filmen. Den ena brodern, Hasse, växer upp med den alkoholiserade mamman på landet i Norrland, den bortadopterade, Nicklas, i Stockholms societet och blir givetvis affärsjurist på en välrenomérad firma mitt i smeten. Han har svårt att hitta kärleken, Hasse svårt att vara trogen. Dessa ytterligheter utvecklas givetvis å det grövsta och leder till slut till att Hasse håller på att förstöra Nicklas karriär, kärlek och liv. Det hela bygger på att de två aldrig figurerar tillsammans, vilket är så löjligt att det är rent förolämpande för oss som publik men en fars är en fars är en fars.... Nicht much surprising there! En bagatell i mitt filmliv iaf!

Salt, 2 popcorn

Angelina Jolie spelar Evelyn Salt, en CIA-agent som anklagas för att vara en rysk broiler, indoktrinerad att utföra whatever the home country requires of you. Sen tar filmen en j-la fart och stannar inte upp förrän... nej, faktiskt aldrig, då det är ett oerhört öppet slut, eller snarare en sk cliff hanger... Nåja, jag ska inte gå händelserna i förväg. Salt/Jolie blir alltså anklagad för det värsta brott en amerikan kan begå. Ingen kan dock bevisa att hon är rysk agent, men i sann bevisa-din-oskuld-anda blir hon naturligtvis behandlad som en spion. I flykten från sina kollegor visar Jolie upp sina färdigheter som action skådis och filmen utvecklar sig till en konstig mix av Tombraider möter Nikita möter The French Connection (i sina bästa stunder). Just detta hattande är kärnproblemet med Salt. Som åskådare blir det ett himla virrvarr av "intriger" och riktlinjer så tyvärr är det bara action scenerna som får godkänt, men de är å andra sidan riktigt fräcka och brutala. Jolie ser skrämmande anorektisk ut och robotlik-Lara Croft och man vet redan i förtexterna vem den verklige skurken är. Jag hade inga förväntningar alls på filmen men tyvärr blev jag inte positivt överraskad - snarare tvärtom. Regissör Phillip Noyce borde ha kunnat arbeta mer med uppbyggnaden av ovissheten, såsom han lyckades så bra med i Lugnt vatten (Dead Calm, Nicole Kidmans genombrott). Trots allt är det en hyfsad action som helt klart håller den standard som man förväntar sig av en sådan.