Tinker, Tailor, Soldier, Spy, 5 popcorn

Så, då har jag äntligen sett Tomas Alfredsons hyllade spionthriller, som varit på segertåg över hela världen. Allt känns igen från hans tidigare filmer, färgerna, det svepande, underbara fotot (tack, Hoyte Van Hoyteman!), det sakteliga, underfundiga tempot som likt en lök skalar av lager efter lager av både story och karaktär. Alfredson låter oss hoppa in i en vardag, in medias res, som känns helt naturlig för de inblandade, trots att man vet att allt är film.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy (TTSS) bygger på en spiontrilogi av kände John le Carré (aka David Cornwell); The Karla Trilogy. Vi befinner oss i 1973 års England, mitt i kalla kriget. Filmens huvudperson är den gråa, noggranna underrättelseagent George Smiley (lysande skådespeleri av, trots sin lågmälda karaktär, Gary Oldman), som precis blivit avskedad till följd av en misslyckad operation som hans chef Control höll i.  Operation Testify är egentligen filmens nav, mer kan jag inte säga utan att avslöja för mycket och spoila filmen. En tid därefter blir Smiley återinkallad då det framkommit att man har en sk Mullvad högst upp i brittiska underrättelsetjänsten. Gruppen kallas The Circus och består av Tinker, Tailor, Soldier, Spy, namngiven kod av Smiley, uppkallad efter en brittisk barnramsa. Smiley får ett eget kontor i en avskild lägenhet samt en liten stab som bör vara lojal, då den inte tillhör The Circus. En av de viktigaste personerna är Peter Guillam (Benedict Cumberbatch, senast sedd som Sherlock Holmes), som är chef till Rikki Tarr, den agent som rapporterade om Mullvaden, som i sin tur orsakade att Operation Testify misslyckades. Allt är ett schackparti, vem som kan göra det smartaste draget för att vinna positioner. Mycket symboliskt har Smileys chef, Control, satt foton på varje schackpjäs och spelat ett parti där han dessvärre förlorade och Mullvaden vann. Alla dessa detaljer förvaltar Alfredson mästerligt och nästan omärkligt, varför filmen med fördel kan ses ett flertal gånger. Alfredson har själv förklarat i intervjuer att detaljerna är oerhört viktiga, bl a att Smileys glasögon är autentiska. Som Citroënfantast njuter jag av sekvenserna där en DS 21 Pallas visas upp. Den ser ut att vara i mint condition och jag får genast en längtan efter att återigen ha en "padda" i min ägo. Min senaste padda var en DS från 1973, Bojan, som användes vid min road trip i Polen sommaren 2000.

Filmen är en av förra årets bästa. Den släpptes juldagen 2011, vilket gör den till smått gammal, i filmfönstrets snabba flöde. Förutom Gary Oldman som Smiley, gör samtliga skådespelare fantastiska insatser överlag. Colin Firth som Bill Haydon, den flirtiga, slarviga agenten, svenske David Dencik, som bondepjäsen Toby Esterhase, John Hurt som den dramatiska Control. En film som kommer att finnas länge i mitt undermedvetna, ett tecken på en film som gett mig något!

The Avengers, 3 popcorn

Egentligen vill jag bara ge en svag 3:a. Bättre än så är inte The Avengers. The Hunger Games var bättre, så det är svårt att ge rättvist betyg till samma mediokra action typ av film.
The Avengers startar med att en superhemlig energikub stjäls av Loke Asgård (yes, the Asa-Gud) på uppdrag av "evil" utomjordingar som vi säkerligen kommer att få stifta närmare bekantskap med i uppföljarna. Loke tar över goda vetenskapsmannen Selvig (Stellan Skarsgård) och superkillen Hawkeye (Jeremy Renner) med hjälp av en magic wand. Nck Fury (Samuel L. Jackson), som styr över den superhemliga verksamheten S.H.I.E.L.D (Strategic Hazard Intervention Espionage Logistics Directorate), tar upp jakten för att återta energikuben, innan Loke frälser världen från frihet, som han själv uttrycker det.   För att lyckas med detta anlitar han Black Widow för att sammankalla världens starkaste superhjältar. Reslutatet blir; Hulken, Iron Man och Captain America, förutom henne själv. Alla stora egon och personligheter håller dock nästan på att förgöra styrkan, vilket troligtvis Loke räknat med. Stor del av filmen uppehåller sig just runt hur man ska svetsa samman gruppen, interna stridigheter. Under tiden är Selvig sysselsatt med att justera energikuben så den kan användas till en slags portal för att släppa lös helvetet på jorden.

Någonstans här förlorar jag fokus och försvinner bort i tankarna och kommer på mig själv med att dra paralleller med TMNT (ja, jag menar Teenage Mutant Ninja Turtles!). Det finns en hyfsat ny film där just en portal till en annan värld öppnas och 13 hemska monster hotar förgöra jorden as we know it. Att man ska behöva ens komma på den tanken när man ser en otroligt påkostad actionrulle (ca 220 Mille US dollar) - TMNT lyckades bättre med portalen...
Däremot är actionscenerna väldigt bra och 3D funkar toppen till denna typ av film. Det är oxå kul att samma skådisar är med från deras "solofilmer", som snygge Chris Evans från Captain America och alltid lika vassa och stora behållningen Robert Downey Jr från Iron Man. Mark Ruffalo gör en enastående David Banner, istället för Edward Norton som spelade Hulken i 2008 års version (jag kommer ihåg tv-seriens Banner, med Bill Bixby som Jekyll och Lou Ferrigno som Hyde från slutet av 70-talet. Fantastisk!). Lou Ferrigno är faktiskt med på ett hörn genom att ge Hulken rösten (när han är grön!) i The Avengers.
Med tanke på hur mycket jag skrivit och hur roligt jag ändå haft det så slutar nog betyget på en stark 3:a trots allt. Goa hjältar och man vet vad man får, samt lite humor emellanåt!

Apflickorna, 4 popcorn

ÄNTLIGEN kommer jag till skott och ser förra årets svenska film. Den haussade debuten av Lisa Aschan, som marknadsförts som en modern western i ridhusmiljö. Vet inte riktigt om det är western jag kommer att tänka på i första hand, men visst finns elementen där. Duellerna, ödesmättad stämning, musik, sceneri, hästarna (!). Men främst handlar Apflickorna, i mitt filter, om manipulation, maktkamp och test av gränser, både ens egna och andras i gränsen mellan barn och vuxen. Framför allt av Cassandra, som i princip vid första kontakten med Emma sätter standarden i deras relation. Emma är alltså huvudpersonen, som söker till ett mer avancerad voltigetrupp, där Cassandra är en av medlemmarna. På nåt vis finner tjejerna varann och varje gång de träffas testar Cassandra Emmas mod och lojalitet. I början dras Emma till utmaningarna då hon själv är ett kontrollfreak och söker utmaningar. Efterhand börjar hon undvika Cassandra och till slut blir den slutgiltiga duellen oundviklig. Under tiden vi får följa Emmas utveckling sker samtidigt samma slags hopp för hennes lillasyster Sara, som går från oskuldsfull 8-nåntingåring till en av sina första besvikelse i livet. Sara genomför även nån slags kroppslig upptäcktsfärd, från oskuldsfullt kli av magen till innebördstyngda vuxna smeket. En tunn balansakt som Aschan klarar briljant. Fantastisk film och jag instämmer nästan i hyllningskören. Det enda som hindrar den från att få fullpoängaren är den ibland styltiga och orimliga dialogen samt karaktärernas agerande till följd av dialogen. Annars är det en fantastisk film, i alla dess bemärkelser och jag ser fram emot Aschans nästa verk. Flipp eller flopp?

Huvudjägarna (Hodejegerne), 2 popcorn

Denna hajpade, norska Pusher-rulle, hade jag högre förväntningar på. Den handlar om rekryteraren Roger, som är 1.68 cm lång, vilket enligt honom själv, tvingar honom att leva över sina tillgångar. Allt för att få behålla sin vackra, långa fru... Livsstilen tvingar Roger att stjäla konst. En dag stjäl han från en man vars bakgrund finns i det avancerat militära, och en vildsint, makaber jakt tar sin början. Man får ge Roger poäng för sin uppfinningsrikedom i sitt sätt att överleva mot en vida överlägsen motståndare. Och en stor portion TUR. Till slut blir dock historien för långsökt och orimlig att jag börjar fundera på om det kan handla om ett Tyler Durden-scenario; att Roger inbillar sig vara förföljd och egentligen är upphov till allt själv. Ska inte avslöja om jag har rätt eller ej, men jag blev iaf besviken på helheten. Filmen är snyggt filmad och bitvis lite kul, men helhetsintrycket är alldeles för spretigt.

Win Win, 3 popcorn

En klassisk amerikansk indiefilm, av regissören till pärlan The Station Agent, Tom McCarthy. I denna, inte fullt lika klockrena, snubblar brottningstalangen Kyle in i juristfamiljen Flaherty och sätter saker på sin spets. Som en nykompling så ofta gör. Samma story byggde även The Station Agent, där det var en egensinnig dvärg som justerade balansen. Tillbaka till Win Win! Juristen Mike, spelad av Paul Giamatti, håller på att gå i personlig konkurs när han snubblar över en potentiellt trygg inkomstkälla; en dement, rik klient. Han förhandlar till sig förmyndarskapet och därmed 1500 dollar/mån. Klienten Leo sätts på hem och allt är frid och fröjd, tills barnbarnet dyker upp... Tonåriga Kyle har uppenbarligen rymt hemifrån sin knarkande mamma och finner en plats i tillvaron hos familjen. Att Mike dessutom är tränare för skolans brottningslag och att Kyle är en supertalang gör ju inte saken sämre. Situationen ställs på sin spets när Kyles mamma, Leos dotter, kommer för att få en del av kakan. I detta skede haltar filmen en aning och man kunde gott ha struntat i mammans uppdykande. Men, det är dock bra skådespeleri och bitvis komedi av dramat vilket ger den fler dimensioner.

The Hunger Games, 3 popcorn

Då var man inne i nästa Twilight-hype, eller ska man kalla det ungdomsångest goes dystopi? The Hunger Games är en mix av Det femte elementet/Winter's Bone/Rollerball/Truman Show/Narnia. Låter rörigt, men det är det egentligen inte. I en nära framtid, i en diktatur nära dig, offras varje år en ung flick-kvinna och pojk-man mellan 12-18 år från 12 olika distrikt för att vara med i en förnedrande Big-Brother-liknande tv-show kallad The Hunger Games. Varför den heter just Hungerspelen ges ingen förklaring till, då de inte svälts ihjäl. Det hinner de inte, då intresset måste hållas vid liv och minst en bör dö varje dag. De tränas och coachas innan de släpps lösa så att de inte dör alltför fort. Från Distrikt 12, fattigaste landsändan, skickas Katniss, en tuff 16-nånting-åring som tar sin lillasysters plats och alltså åker som den första frivilliga personen. Med följer även Peeta, som visar sig ha en hal åls inställning till allt. Tuffe-tjejen och mes-killen, ombytta roller men ändå så stereotypt. Katniss är den äkta kvinnan som vårdar, tar hand om och försöker rädda alla. Peeta, är mesen som vänder som ett löv för vinden och först intrigerar och sånär tar livet av Katniss, för att sedan förlåtas och till slut får spela halvhjälte. För lite ifrågasättande av medias påverkan, för lite förklaring till varför människorna låtit detta fortgå i 74 år. Visst, det är spelet som står i fokus, men det kändes lite b med effekterna. Fasiken Djungelns Drottningar är ju mer utsatta! ;-) Nej, nu är jag elak - så dålig var inte filmen. Bara inte särskilt bra heller. Jennifer Lawrence från Winter's Bone gör en stabil insats när hon återigen får spela storasystern som steppar upp när mamman inte klarar det och ger sig ut på en dödsföraktande färd för att göra upp med orättvisan. En karbonkopia av Winter's Bone egentligen. Se den, istället!

What's Your Number? 2 popcorn

Maken till ätar-film får man leta efter. Förutom rent uppenbara "mat-filmer" såsom Babettes gästabud eller Delikatessen, såklart. What's your number handlar inte alls om mat, utom om nåt så amerikanskt som hur många en kvinna får ligga med innan hon blir slampig. OMG, varför ser jag dessa moralfilmer??? Ingen aning! Det är därför jag väljer att helt bortse från moralpaniken och istället fokusera på det ständiga ätandet filmen igenom. Singeltjejen Ally försöker hitta sina gamla ex och ge dem en andra chans, så hon slipper ligga med 20 killar. Hon har nämligen legat med 19 och vill inte trilla över "gränsen". Ja, ni hör ju hur fånigt upplägg det är! Allys granne är den välhängde, promiskuösa Colin, som mer än gärna visar sig naken och hänger hemma hos Ally. Han jobbar som nån slags privatdetektiv och tar sig an Allys problem att hitta exen. Sen tar en orgie i ätande vid. De äter subs, kyckling, glass, kakor i varenda jävla scen och blir till slut det enda jag intresserar mig för; vad ska de äta härnäst? Varför blir de inte jättetjocka? När ska de gå på toaletten? Jag ser inte ens att Chris Evans, som spelar Colin, har en sexig, bodybuildar-kropp (på ett snyggt sätt) och gärna visar den i sin fulla prakt (hahaha). Trots sin sunkiga historia, är filmen ändå, inte sevärd, men lite, liiite smårolig.