Winter's Bone, 4 popcorn

Ok, jag får ge mig! Länge stod jag emot denna indie , som hyllats så förbehållslöst att det fått mig att tveka. Men, den är värd varenda hyllning och stjärnskottet Jennifer Lawrence är fantastisk och trovärdig som den totalt orädde och envise dottern till en smågangster. I det fattiga ingenmanslandet i karga Ozark Mountain, USA, härskar egna lagar, som byggs på familjeband och oförätter och hederskodex. Outtalade regler styr vem du får prata med och när - annars riskerar du ditt liv (oavsett om du är släkt eller ej). Ytterst handlar det om överlevnad, och speciellt en ihärdig, ingrodd misstro mot statens. Ramhistorien kretsar kring 17-åriga Ree som målmedvetet försöker hitta sin försvunne knarklangare till pappa för att inte förlora det enda familjen har kvar; huset som pappan använt som borgen för att undvika den senaste rättegången. Han är dock omöjlig att finna och Ree ställs inför oförstående, elaka vuxna, som inte alls är benägna att hjälpa henne - snarare tvärtom. Anledningen blir vi och Ree så småningom varse och det är där hederskodexen och familjebanden kommer in i det oförsonliga landskapet som förstärker deras hopplösa situation. Ree bär allt på sina axlar, ansvaret för huset, sina småsyskon, sin handfallna mamma, att maten ställs på bordet och utplånar i princip sig själv, utan att bli ett offer. Man skönjar vissa egna önskningar, när hon söker till militärskolan, men får nobben även där, eftersom man anser att hon har större ansvar att axla hemma. Jag vill fortsätta inbilla mig att i Sverige hade hon kunnat fångas upp och erbjudas ett eget liv, men jag är inte säker på att det ser ut så nuförtiden... Jag tänker t ex på svenska Sebbe, som jag recenserat tidigare på bloggen. De påminner starkt om varandra, två ungdomar, som trots ruttet utgångsläge fortsätter leva och utstrålar nån slags glädje och hopp i allt elände. I vilket fall, är Winter's Bone fruktansvärd, hopplös, vacker och otroligt bra. Regissör Debra Granik är min nya favorit.

The King's Speech, 3 popcorn

Jag är inte alls lika begeistrad i denna Oscarsfilm som många andra verkar vara. Visst, det är ett habilt hantverk och strålande skådespelarinsatser, men den är.... tråkig. Jag är ledsen att jag är så ytlig att jag har högre krav. Det behöver inte alls hända saker rent konkret - i ärlighetens namn sker en massa historiska händelser rakt igenom filmen, men det är presenterat på ett fnösktorrt pretto-sätt, utan minsta glimt i ögat. Visst skämtar talpedagogen med udda metoder med den stele kungligheten och visst ska det vara torrt på den nivån. Men filmen behöver ju inte vara så Oscarsinriktad från början. Äsch, orkar inte skriva mer om den. Filmen handlar iaf om kund George VI som innan han blev kung brottades med svåra stamningar. Tack vare talträning hos den kontroversiella, misslyckade skådisen Lionel Logue (Geoffrey Rush) får han verktyg att hantera stammandet och lyckas till slut leverera lysande tal till nationen (när den som bäst behöver det, kriget mot tyskarna och nazismen - Hallelujah!). Alla vet att lyten och handikapp är bästa sättet att bli nominerade till den åtråvärda gubben Oscar, så även Colin Firth som stammande regent. Lycka till!

Ghobi Bat, (Mumbai Diaries) 4 popcorn

En underbar indisk indie-rulle (haha) som kretsar kring en videodagbok som konstnären Arun hittar när han flyttar in sin nya lägenhet. Den visar sig tillhöra kvinnan som bodde där tidigare; nygift, inflyttad från landsbygden i en främmande omgivning som till en början av spännande men allt eftersom blir hennes isolerande cell. I ekvationen vävs även en sekulariserad amerikan-indiska, Yasmin, som tagit sabbatsår från den västerländska kulturen och upptäcker sitt hemland. Hon har en kort affär med Arun och stöter ihop med Aruns tvättare; Munna. Tillsammans utforskar de Indien och storstadslivet, Munna visar Yasmin och samtidigt får han en ny bild av sitt Indien. En finstämd och intressant film som får åtminstone mig att bli sugen på att besöka landet (det var jag iofs redan innan, men än mer nu). Arun spelas av kände Aamir Khan (i väst känd från Lagaan) men mest imponerar unge Prateik Babbar som gestaltar fattige Munna, som drömmer om en karriär som skådespelare/modell. Fotot excellerar i vackra scener, färger och långa tagningar, varvat med snabba klipp à la Danny Boyles Slumdog Millionaire, men mest är det lugnt och sakta som vi lär känna miljöerna. Det känns som om vi bjuds in till det genuina indiska, tillrättalagt snyggt, såsom vi själva skapar svenska scenerier i våra filmer. Snyggt, genuint men tillrättalagt...

13, (Tzameti) 3 popcorn

Usch, vilken läskig film! Jag mådde fysiskt illa stora delar av den. Unge Vince (stjärnskottet Sam Riley från Control) antar en död mans identitet i tron att han på så sätt ska komma över en stor summa pengar som han behöver för att betala sin pappas läkarvård (detta är USA). Det enda han vet om den döde mannens ev rikedom är att han ska följa de instruktioner som följde med ett brev. Väl framme vid målet visar det sig att han är en bricka i ett vadslagningsspel där rika män använder fattiga, dömda mäns liv som insatser. Resten kan ni säkert lista ut själv och själva filmens idé faller efter den tunga inledningen så fort man fattat innebörden. Trots detta lyckas de upprätthålla "spänningen" och trots att man egentligen vet hur det kommer att sluta kan man inte låta bli att fortsätta titta och äcklas... Synd att Jason Statham förstör filmen med sitt vanliga agerande. Ray Winstone räddar upp honom en smula och en snygg Alexander Skarsgård samt en trasig Mickey Rourke och 50 cent förgyller (?) rollistan. Adaption av en fransk/grekisk(?) förlaga som jag antar är mycket bättre (har tyvärr inte sett den).

Zuckerberg vs Assange

Geni mot geni, asocial aspergerskandidat mot aak (förkortning), paranoiker mot paranoiker, idealist mot idealist. Vad är det Zuckerberg vill med Facebook? Vad vill Assange uppnå med Wikileaks. Odödlighet? Jag tror verkligen inte det i Zuckerbergs fall, eventuellt i den mer hybrisaktige Assange fall. De har dock onekligen en del gemensamt; information ska vara allmängods (oavsett om den skadar), de vet att skydda sin ip-adress (=de kan sin programmering, jag kan inte tillräckligt för att hantera terminologin), socialt handikappade, åtal, män med stora ego. Återstår att se vem som kommer att bli kallad geni eller inte i framtiden med nutiden i retrospekt. Med tanke på naturen av de åtal som väckts mot båda är det troligt att Zuckerberg går vinnande ur sympatistriden. Inte många män har vunnit på att stå åtalade för våldtäkt.

Twelve, 3 popcorn

Twelve är en drog som härjar/härjade (?) i hetaste upper-class i USA, drickbart med ett rus som jag antar påminner om extasy eller kokain. Filmen handlar egentligen inte om drogen, utan om människor runt omkring den. White Mike är en fd upper-class student som efter sin mammas död blir knarklangare till sin fd klasskamrater. Spelad av Chase Crawford, mest känd för Nate i Gossip Girl. Apropå Gossip Girl känns Twelve som ett lååångt avsnitt av densamma, mörkare mindre tv-aktig, men dock. Att Twelve regisserats av ingen mindre än Joel Schumacher kommer inte som någon överraskning, men filmen är faktiskt bättre än vad man kan förvänta sig av kungen av mammon. Lyx i överflöd, unga, rika, vackra, ytliga människor, men med en meningslöshet i tillvaron som är uppfriskande. Det finns inget de behöver, bara vad de vill ha.

The Social Network, 4 popcorn

Själva idén med facebook är att de flesta i ens umgängskrets är medlem och användare - eller?Ska jag vara helt ärlig skaffade jag eget konto för längesen, men har inte blivit en användare förrän på sistone. Jag var länge anti just pga av dess tanke; att ens inlägg är så offentliga och därmed enbart innehåller ointressanta inlägg. Sekretess, meningsfullhet blir ett icke-ting. Det intressanta är det som inte sägs. Anledningen till att jag nuförtiden är frekvent på Fejan, beror mindre på att mina vänner håller hus där, utan mer om en egotripp från min egen sida. Man kan ju ändå inte föra meningsfulla utbyten, så varför inte göra "roliga" inlägg och få respons tillbaka - ens sorts kick för egot. The Social Network, eller Face Book, är en kreation av en überintelligent programmerar-slyngel vid namn Mark Zuckerberg, som 2004 skapade en portal där studenter på hans universitet via medlemsskap kunde umgås utan att träffas IRL. Han var naturligtvis inte ensam och filmen handlar just om Zuckerbergs sociala oförmåga att fungera ihop med människor och framför allt behandlingen av sina vänner. Vi kastas mellan tillbakablickar och pågående förhandlingar och matas med karaktärsporträtt av gänget kring FB. Om filmen är något sånär sanningsenlig slås man av hur onödigt det hela måste kännas för berörda parter. Tematiken rör sig kring att "släppa taget" och gå vidare. Det är naturligtvis inte så lätt när man heter Eduardo Saverin och var Zuckerbergs bästa kompis, kompanjon och VD för FB i början. Att man sen blir utkonkurrerad av Napster-Sean Parker, som är mer än lovligt paranoid och liten på jorden, gör inte saken bättre ( f ö briljant porträtterad av Justin Timberlake som mer och mer tvättar bort tonårsidol-provar-på-skådis-yrket-stämpeln). Som många andra före mig konstaterat är manuset, dialogen ypperligt frammejslad av Aaron "Vita-Huset" Sorkin. Det skadar inte att Trent "Nine Inch Nail" Reznor skrivit musiken eller att Andrew "Boy A" Garfield spelar Saverin. Jesse Eisenberg gör inte bort sig som Zuckerberg och i stort är detta en fantastisk film. Det enda jag har lite emot den är att man emellanåt tappar intresset - vem bryr sig om vem som kom på vad, vem som är skyldig vem o s v. Karaktärerna och vad jag inbillar mig är kärnan försvinner bort i ett ofokus ibland. Det blir för mycket rapp dialog och för lite som lämnas åt fantasin och bildspråket. Men det är bara en liiiten invändning. Läs mer om Zuckerberg i mitt nästa inlägg om jämförelsen FB/Wikileaks...