Sherlock Holmes, A Game of Shadows, 2 popcorn

Uppföljaren till Guy Ritchies hyfsat framgångsrika film om den multitalangfulla detektiven Holmes är något rörigare och med något mer oskärpa än 2009 års version. Vi återser Robert Downey Jr, som den än mer deffade och rakryggade detektiven. Jude Law, som en mer än nånsin snyggare Watson och alldeles för kort får vi njuta av Rachel McAdams som Irene Adler. Hon blir sorgligt nog ersatt av Noomi Rapace, som menlös spådam, enbart medföljande entouraget som ett kvinnligt alibi. Guy Ritchie har aldrig varit bra på att rollbesätta sina filmer med kvinnor, men i 2009 års Sherlock Holmes var Rachel McAdams Irene Adler ett lysande undantag. Nåväl, till A Game of Shadows; Holmes är solokvist efter att Watson ska gifta sig och Irene Adler spårlöst försvunnit. Ärkefienden Moriarty, som på nåt sjukt sätt påminner om skolmassakerkillar och Breivik, ger inte upp sina terrordåd. Han påstår att han bara vill tjäna pengar, men finns det inte lättare sätt isf...? Holmes ska egentligen hålla i Watsons svensexa, men har tankarna på annat håll - Moriartys sattyg. Vilket leder honom till en spådam som han måste rädda och samtidigt vara bestman till Watson. Är det rörigt? Vänta bara! Det visar sig att Moriarty, förutom att försöka starta ett världskrig för att kunna sälja vapen, även ska plåga ihjäl Watson och Holmes - bara för att han kan. En mängd slagsmålsscener tar vid, den ena mer i slow-motion och övertydlig än den andra. Jag tappar fokus och intresse efter typ en kvart, men tvingar mig själv att fullfölja.
Behållningen i filmen är Stephen Frys som Sherlocks nudistbrorsa Mycroft samt hans halvdöda betjänt Stanley! Även Irene Adlers inhopp i inledningen lovar mer, men håller inget. Men dessa scener räcker bara ca 1 min så det är inte mycket att hänga i julgranen...

The Descendants, 4 popcorn

Filmen som gav George Clooney ännu en Oscars-nominering, och Alexander Payne lite större genombrott än tidigare Sideways, About Schmidt, Citizen Ruth, Election. The Descendants påminner om Sideways och About Schmidt då den handlar om en man i kris, orsakat av sig själv. George Clooney spelar Matt King, en landbaron i rakt nedstigande led till en tidigare Hawaiiansk prinsessa. Han är den ansvarige, lite tråkiga mannen, som arbetar för mycket och är frånvarande make och far. När hans fru Elizabeth hamnar i koma efter en våldsam båtkrasch, ställs Matt mot väggen. Vem är han? Vem vill han vara? Är livet som han lever, egentligen en chimär? Matt tvingas bli en närvarande pappa, han ställs mot ett svek från frun och hur är man arg på en komatos fru? Samtidigt som Matt tvingas konfrontera hela sitt liv, säga adjö till sin fru, sin livskamrat, knyta an till sina döttrar, ska han även ta det stora beslutet om vem som ska få köpa släktens oexploaterade ö, som han anförtrotts att förvalta. The Descendants utspelar sig på Hawaii, semesterparadiset som har en vardag precis som för alla andra människor på alla andra platser på jorden. Med på road-tripen (för att berätta för släkten om att Elizabeth kommer att dö, samt släktträffar inför försäljning och andra viktiga resor) följer den osnytna Sid. Han är ohyfsad och typisk tonårskaraktäristiskt "dum" och provocerande. Men man ska inte döma asken efter utsidan - en aning klichéartat, men dock. Som vanligt är Alexander Payne duktig på att balansera tragikomik med smakfullhet. Allvaret i situationen får aldrig ge vika för verklighetens absurditeter och vice versa. En begåvad berättare är han, Payne.

Snow White & The Huntsman, 5 popcorn

Vilken smällkaramell! Äntligen en film som motsvarar alla förväntningar och mer därtill! I Rupert Sanders händer (totalt okänd för mig, mest regisserat commercials och kortfilm) blir Snövit en vacker, hemsk, drömsk, övernaturlig, verklig, fullkomligt genial saga. Screen story är författad av lika okända Evan Daugherty mfl, som naturligtvis utgår från den gamla tyska sagan, sammanställd av bröderna Grimm i början av 1800-talet. Men där Disney gjorde smetig kvinnostereotyp fairy tale av sägnen, blir Snövit en stark, självständig kvinna i Sanders regi. Filmen börjar med lycka och besvärjelser; drottningen föder en vacker, egensinnig dotter, men dör ca 10 år senare. Kungen blir attackerad av en mystisk spökarmé och "räddar" en fånge som är obeskrivligt vacker - gissa vem det är? Det dröjer inte länge förrän den onda drottning Ravenna (låter som lady Rowena i Ivanhoe) tar över riket och allt förlorar sitt liv; jorden dör, människorna förlorar hoppet. Snow White hålls fången i norra tornet (det är oklart varför hon skonas) och drottningen är fortsatt "fairest of them all", tack vare ungmöers ungdom som hon dramatiskt suger ur dem tack vare hennes brors förråd(?!). Den dagen kommer dock, då Snow White vuxit och riskerar att störta Ravenna från tronen, bara genom att vara "ren och god". Ravenna måste äta upp hennes hjärta. Men, och här har mången synopsisskrivare inte gjort sin hemläxa, Snow White lyckas rymma av egen maskin och tar sig in i mörka skogen. Hon möts av giftiga Magic Mushroms och upplever plötsligt skogen som oerhört skräckinjagande. Fantastiskt bra gjort! NU gör the Huntsman entré, den i princip enda som vågat ge sig in i skogen. Han gör det han ska - han hittar Snow White nästintill omgående, men vägrar döda henne förrän han får sin belöning, vilken naturligtvis aldrig sker och Snow White får en bundsförvant. Samtidigt får Snow Whites barndomskamrat William reda på att Snow White fortfarande lever och ger sig ut för att leta efter henne. Denna William spelas av Sam Claflin, som även spelat Richard i Ridley Scotts medeltida mini-tv-serie Svärdet och Spiran (The Pillars of the Earth). Likt Richard, som byter sida för att kunna infiltrerar, så nästlar sig William in i drottningens armé för att hitta Snow White. Han har ju lite rutin på den där lömska hjälterollen. Kul! The Huntsman spelas av Heath Ledgers grövre arvtagare; Chris Hemsworth, som vi senast såg i The Avengers, som asaguden Thor. Liknande roll i denna, som stark, råbarkad slagskämpe med hjärtat på rätta stället. Och så kommer vi till hjältarna; Kristen Stewart som Snow White, som även här visar att hon är en good actress, även utanför Twilight-träsket. Visserligen gränsar Snow White till vampyrfilmerna, i dess sagoväsen och hur hon får stöna lite då och då likt Bella. Om man bortser från detta gillar jag Kristen och ser fram emot kommande rullar, gärna mer lika The Runaways där jag tycker hon varit bäst hittills. Men, stjärnan i filmen är givetvis drottning Ravenna som utsökt gestaltas av Charlize Theron, om än med lite för många uppspärrade ögon, men trots det toppen som OND häxa/drottning. Två roller på raken som iskall bitch med fingertoppskänsla. I Prometheus var det henne man sympatiserade med då hon kämpade för godkännande och bekräftelse av sin fördömande far. Man sympatiserar inte riktigt med karaktären Ravenna, men det är hennes scener jag såg fram emot och kunde sakna i mittenpartiet då vi mest fick lullull i Älvlandet, som iofs var underbart iscensatt och fantasirikt. Överhuvudtaget är Snow White and The Huntsman otroligt snygg och vacker och man kan verkligen se vilket gebit Sanders kommer ifrån - reklamfilmen. Estetiskt tilltalande är bara förnamnet - me like alot! Drottning Ravennas scener var ögongodis varje gång, med fantastiska kreationer och amazing make-up! Nu har jag sett två filmer på raken där make-upen/visual effects och åldrandet spelat en stor roll. Toppbetyg för båda! Man vet ju hur sagan slutar, men i denna modernare version är det Snow White själv som styr upp allt och det blir inget "så levde de lyckliga alla sina dar", för hon väljer ingen man. Hon har ju sig själv!

J. Edgar, 3 popcorn

Fast i 3:anträsket just nu. Men vad kan jag göra åt att filmerna på sistone varit en aning...mediokra. Helt ok hantverksmässigt och olika fördelar beroende på film, men ändock en aning uddlösa. Så även gamlingen Clint Eastwoods filmatisering av FBI-grundaren (iaf det moderna FBI) med samma namn (Hoover i efternamn). Synopsis lockar med att filmen är en light thriller med rader som; bakom stängda dörrar levde han ett hemligt liv som kunde förstört hans karriär och liv. Dramatiskt så det förslår. Filmen är dock rätt idealiserande och tar inte på allvar upp de enorma problem som det antyds att homosexuella i den yttersta makteliten ställdes inför. Tvärtom verkar det ha gått utmärkt att ha sin älskare vid sin absoluta sida genom hela karriären, alla luncher och middagar intogs t ex tillsammans. Visst är det en subtil sorg och förtryckt kärlek som Leonardo DiCaprio gestaltar på ett ypperligt sätt, men mer än att det skulle ha varit annat än självpåtaget nämns inte. Överhuvudtaget är det en endimensionell historia som berättas och dess styrka blir tyvärr även dess fall. Omvärldsperspektiv hade filmen mått bra av. Till J.Edgars fördel måste nämnas skådespeleriet och make-upen. Trodde inte det skulle vara möjligt att få både Naomi Watts och Leonardo DiCaprio att se ut som 70, trovärdigt. Förutom mäjken rör de sig precis som äldre människor. DiCaprio gör en fantastisk insats och det skulle inte förvåna mig om det belönas med åtminstone en Oscars-nominering.

Prometheus, 3 popcorn

Inser just att jag kommer att se TVÅ biofilmer med Charlize Theron samma vecka; Prometheus och Snow White and the Huntsman. Kul! I ärlighetens namn hade jag hellre sett henne i huvudrollen som Elizabeth Shaw istället för "jag-kan-inte-vara-trovärdig-engelska" Noomi Rapace. Ridley Scott går tillbaka till ursprunget till Alien-serien genom att ta oss till anledningen till att skeppet reste iväg in the first place. Noomi Rapace spelar en arkeolog som tillsammans med sin kille tror sig ha funnit ursprunget till mänskligheten. Detta sluter de sig till genom att finna exakta kopior av stjärnkonstellation avbildade i grottor världen över. Den rike Peter Weyland vill trotsa döden genom att träffa sin skapare och finansierar expeditionen som ska ta mänskligheten till dessa. Där möts man av död och förstörelse som får initiativtagarna att börja tvivla på sin teori. Skaparna hade en annan agenda än man kanske skulle vilja. Titeln Prometheus anspelar på den grekiska Titanen (1:a ledet gud efter jord och himmel) med samma namn som i den grekiska mytologin gjorde sig känd för att ha stulit "elden" av gudarna och gett till människan, som därmed som enda djur fått något av gudarna. Enligt grekerna står Prometheus för vetenskapen och konsten. I filmen heter rymdskeppet Prometheus och jag antar att Ridley Scott både syftar på övermodet att trotsa gudarna samtidigt som han uppmuntrar nyfikenheten hos mänskligheten. Uppenbarligen är Scott intresserad av religion och jag tolkar Prometheus som att han lite ironiskt låter huvudrollsinnehaverskan fingra på sitt korshalsband och genomgå en fruktansvärd jungfrufödsel. Right at your face, om man väljer den tolkningen.

Filmen är en karbonkopia av take-a-pic any of Alien-filmerna vad gäller besättning, manus, scener och utgång - Scott har gjort det lätt för sig. Dock besitter Prometheus en del kvaliteter såsom scenografi, teknik, hyfsat intressant grundmanus (fibblar bort det en aning, av ren slöhet) och några bra skådisar (Guy Pierce och Michael Fassbender t ex). Det som drar ner betyget är de sämre skådisarna och den lätt slöa inställning till att göra en kopia av Alien.

Moneyball, 4 popcorn

Om jag precis gett What to Expect When You're Expecting en 3:a, så måste Moneyball höjas till en 4:a. Allt annat vore tjänstefel. Och det vill hen inte bli anklagad för. #ironi# Hade tänkt mig en 3:a först, men skådespeleri och hantverkskunnande måste premieras! Moneyball handlar om Oaklands baseball-lag som måste snåla trots att de just åkt ut i semin av baseballens Superbowl. Brad Pitt är General Manager Billy Beane som är ansvarig för att få ihop ett vinnande lag mha växelpengar. I jämförelse med vad de andra storlagen har att erbjuda de bästa spelarna så är Oakland skrattretande "snåla". Resultatet blir att Oakland antingen får nöja sig med skräp eller tvingas tänka om. I en av sina inköpsrundor stöter han på ekonomisnillet Peter Brand, som brinner för baseball, men har en annan inställning till spelets storhet. Han ser baseball som ett strategispel, där det enda som räknas är att vinna bases = poäng. Vilket är helt korrekt, men där man tidigare fokuserat på flummig känslodravel à la; "han är en vinnarskalle" alt "det sitter i självförtroendet", menar Brand att man istället ska fokusera på andra kvalikteter. Förmågan att kunna ta sig till sin base - hur man gör det spelar mindre roll. Genom att tänka på detta andra, okonventionella sätt, får Beane ihop ett osannolikt lag av spelare som alla andra ratat. Resten är historia - Moneyball baseras på en sann historia och vi vet alla att när det gäller sport går det bra i slutändan - annars skulle den inte filmatiseras. Brad Pitt är bra, Philip Seymour Hoffman fantastisk som sur gubbtränare och hela filmen intressant och habil. Ändå kan jag känna en viss besvikelse.Den griper inte tag, som den rimligtvis borde göra med det upplägget och historiebakgrunden. Men jag har märkt att Aaron Sorkin, som skrivit manus även till denna, ibland kan få mig oengagerad. Det är smart, slickt och lite småtråkigt. Synd, på ett så bra upplägg. Men mer än väl godkänt får den ändå!

What to Expect When You're Expecting 3 popcorn

Det är svårt att betygsätta en film som What to Expect. Den tillhör en föråldrad, betongfast genre; feel-good utan twist eller lemon. Självklart finns det bra och dåliga utföranden av densamma, och visst är det lätt att misslyckas, men What to Expect är lika förutsägbar som habilt executed. Med feel-good skådisar som Cameron Diaz, Jennifer Lopez, Anna Kendrick, Chace Crawford (Gossip Girl, Nate med mörk röst) går det knappast att misslyckas. Och med upplägget; "det finns olika sätt att få barn på, men allt har ett lyckligt slut" så är detta ett exempel på en film som lyckats. Småroligt, liiite drama, liiite ärlighet och en rejäl portion amerikansk moral så är vi hemma direkt. Alla är retusch-snygga och ingen får riktiga extramagar. Tvillingfödsel görs i en nysning (ganska kul faktiskt) och adoption är enkel och går att genomföra, fast man är fattig (inte på riktigt, Jennifer). När man blivit med barn fast man inte dejtar och knappt är vuxen så får man missfall och slipper hantera situationen (de blir ihop ändå). Jag låter väldigt ironisk och det ÄR jag. Egentligen skulle jag hata denna film och allt den står för, men i sin genre får den passera som godkänd. Därav den svåra betygsättningen. Feel-good ska få en att må bra och skratta lite grann. Och det gjorde jag åt What to Expect. Jag kände inget speciellt, blev inte berörd eller hänförd, men underhållen 1,30 tim. Ok för mig, får jag säga.