The Hunger Games: Catching Fire, 4 popcorn

Ännu en trilogi (som i filmvärlden blir 4), översatt från bok till film som handlar om unga och utsatta. Tvåan tar vid där Ettan slutar - Katniss och Peeta har återvänt till Distrikt 12 som segrare, men med kraftiga PTS (Post Traumatiska Syndrom) som gör deras liv knappt uthärdliga. Dessutom tvivlar Gale på Katniss kärlek (lite lik en typisk kvinnlig biroll), vilket hon inte orkar hantera i sin situation. Bara för att man segrat i Spelen är livet inte en dans på rosor. Katniss och Peeta måste nu ut på turné för att bevisa sin äkta kärlek, som president Snow inte tror på. Han vill se bevis på Katniss välvilja, samt stävja den pyrande motståndsrörelsen som Katniss seger i Spelen väckt. De kuvade människorna i distrikten finner hopp i att en ensam kvinna kan vinna mot överheten, genom att vara snäll och medmänsklig. Denna iscensatta turné får motsatt effekt och revolutionen tycks nära. För att stävja det pyrande upproret tar president Snow in en fd Hunger Games-ledare, Plutarch Heavensbee, spelad av favvisen Philip Seymour-Hoffman, som var känd för sin grymhet (antar jag). Det ska spelas ett kvartalsspel för att fira 75-årsjubileet, där vinnare av tidigare års spel ska mötas och döda varandra. The rest is to be experienced!
Vad jag älskar alla underbara referenser och blinkningar, samt det sociala och medmänskliga budskapet som genomsyrar filmen! Det handlar inte bara om en sluten krets och deras välbefinnande, som i Twilight, utan något större. En hyllning, eller snarare bekräftelse, till alla förtryckta människor i diktaturer världen över.
Man lånar rätt kraftigt från romarrikets ideal och gladiatorspel, ett gäng medborgarslavar som ska döda varandra till allmän beskådan (och mycket riktigt lockar spelledaren/mediastrategen/Der Propagandaminister med tv-sända avrättningar). Självklart dras paralleller till romarrikets copycats, såsom nazismen, fascismen, kommunismen. En av de befriande inslagen är att man varken slår ner på eller hyllar religion, om man nu inte ser politik som religion. Religionen är bara bortkopplad från ploten. Blinkningar till andra dystopiska filmer bl a The Fifth Element, Gattaca, 1984, The Matrix Trilogy, Tron, Blade Runner, Never Let Me Go, Dune, The Running Man. Bara godingar som ni ser. Utan att ha läst böckerna kan jag säga att The Hunger Games: Catching Fire är riktigt bra. Men det som sänker betyget är upprepningen från 1:an - hälften av filmen är ännu ett spel, upplagt på ungefär samma sätt, utan överraskningsmomentet.. Karaktärerna är dessutom fortfarande ganska tvådimensionella, hyfsat förlåtna av sin livssituation. Men i längden håller det inte. Tyvärr är även slutet rätt B och väldigt mellanfilms-cliff-hanger-mässigt. Där lyckades t ex Snabba Cash mycket bättre i att låta varje film klara sig på egna ben. Kanske ett typiskt amerikanskt problem - de litar inte på publikens intelligens (ev förståeligt). Trevligt dock att se Donald Sutherland i sin paradroll - som demonisk elaking. Har saknat honom sen Eye of The Needle! Han är verkligen inte trovärdig som mysfarbror, som i ex vis Pride & Prejudice, där han var helt fruktansvärd där han satt och frustade och petade naglarna. Uuuhhh!

The Bling Ring, 4 popcorn

Jag gillar Sofia Coppola, egentligen mer än hennes legendariska pappa Francis Ford (The Godfather Trilogy!). Hon litar mer på undertoner och mänskliga tillkortakommanden, vilsenhet etc. Just vilsenheten, sökandet efter "meningen" löper som en röd tråd genom hennes filmer, från Virgin Suicides, Lost In Translation, via Marie Antoinette och Somewhere till The Bling Ring. I hennes senaste alster utgår hon från verkliga händelser, där några uttråkade, rika ungdomar tycker det är helt ok att gå in i kända människors hus (medan de är borta) och plocka med sig av vad de vill. De rika har ju så mycket... Det anmärkningsvärda i storyn är dels inställningen ungdomarna har - går det så gör man, utan reflektion på vad det kan innebära för andra eller ens om det är brottsligt. Det andra är hur enkelt det verkar vara - har inte kända personer t ex larm, vakter? Där ramlade mina fördomar igenom.
Sofia Coppola lägger upp storyn så bra, vi blir en del av deras vardag och får följa dem utan åthävor. Castingen är fullkomligt underbar, okända Katie Chang och Israel Broussard som drivande Rebecca och hang-around Marc, mer kända Emma Watsons Nicki (Harry Potter) och Taissa Farmigas Sam, som konstiga syskonparet (de är inte syskon - Nickis überflummiga mamma, ypperligt spelad av Leslie Mann, adopterade Sam i barndomen). De kommer åka fast och det är ingen thriller, utan mer en blue print av dagens samhälle, en av dem sämsta sidorna, eller kanske bara en reflektion av densamma. Skulle vara intressant att se vad Coppola skulle göra med en uttalad dokumentär. Gillar även scenografin och de läckra kläderna. Har läst att Paris Hilton upplät sitt hus och sina riktiga kläder, smycken etc för filmens äkthet. Kan ju tycka att det skulle kännas obehagligt att relive inbrottet, men det kanske är ännu ett uttryck för det Coppola vill säga. Syns man, så finns man, oavsett sammanhang. Läskigt, men så är det ibland.

Vi är bäst, 4 popcorn

Det är 1982 och livet i storstan för två 13-åriga tjejer som sticker ut är inte lätt. Tur att punken finns, och inte är död. Klart de ska få repa, precis om killarna i hårdrocksbandet på fritidsgården, så Bobo och Hedvig bildar ett band. Ett punkband! Så rullar det på, livet svänger hit och dit, saker sker, de får en till bandmedlem, de blir kära, mamma byter pojkvän, bandet får en spelning. Så jäkla punk och så bra! Som Joakim Thåström sjunger i slutet av filmen: Fortsätt och fortsätt å va dig själv - ett mantra jag å 7-åriga dottern sjunger efter filmen är slut!

The Great Gatsby, 2 popcorn

Teater, manér, styltig varieté.... Sån har regissör Baz Luhrmann varit så länge jag kan minnas. Det brinner aldrig till, utan lämnas vid nåt slags skämt, på gränsen till Krister & Christer-nivå (vet inte ens vad de heter!). Tobey Maguire försöker skådespela, men slutar i sin stirriga stil med konstig mun som han alltid haft. Leonardo DiCaprio gör sitt bästa som lurendrejaren Gatsby. Besvikelsen är nog störst för Carey Mulligan som jag trodde hade något speciellt efter Never Let Me Go och An Education, men hon blandar och ger den käre Ms Mulligan... Själva filmen handlar om den rika gräddan i New Hampshire i efterkrigstiden, innan börskraschen. Lyx, överflöd och krossade drömmar står på agendan och Baz Lurhmann avhandlar dem i rask takt.

Diana, 2 popcorn

Tänk att man kan göra en simpel kärleksmelodram, som inte ens är särskilt bra ens i dess genre, av ett livsöde så känt som prinsessan Diana av Wales. Naomi Watts gestaltar prinsessan på bästa sätt hon kan, men det märks att även hon kämpar med tillrättalagd dialog, styltig regi, saggigt manus. I Diana skildras en mesig, svag kvinna som inte bryr sig om att hon bara får träffa sina barn var 5:e vecka. Hon är bekräftelsetörstig och tvingar sig på en motvillig hjärtkirurg, som tidigt förklarar sitt ointresse för det liv hon kan erbjuda. Kemin mellan de två är i princip obefintlig och man har svårt att engagera sig i filmen. Ibland kommer jag på mig själv att fundera på när kraschen ska ske. Vi vet ju att det händer och problemet med filmen kanske är just detta: Diana var och är en ikon och i porträtterandet av en sådan är det en svår balans att skapa en person bakom ikonen samtidigt som man vill berätta om ikonen. Där lyckas tyvärr inte manus-för-duken-författaren Stephen Jeffries, som mig veterligen inte gjort något sedan 2004, The Libertine, ett kostymdrama. Diana uppfattas ibland som en teater och det kanske är i manuset vi hittar anledningen....

Gravity, 3 popcorn

Körde hem i stormen Simone nu på eftermiddagen och kom att tänka på att kastvindarna och hur jag fick parera påminner om hur Sandra Bullocks karaktär Ryan Stone parerar den bisarra atmosfären i rymden. En annan liknelse är tsunamin krafter, som sveper med allt i sin väg/våg. Nåväl, filmen kretsar kring forskare Ryan Stone som ska initiera sitt forskningsprogram på en satellit (?). Mitt i det rutinmässiga uppdraget ute i rymden avbryts manövern pga löst rymdskrot som är på väg mot rymdlaget i full fart. När de inte hinner ta sig till skydd, försvinner Dr Stone ut i tomma rymden i en rekyl bort från skeppet. Astronaut Matt Kowalski, som är ute på sitt sista uppdrag, lyckas fånga in Ryan men fler hinder uppstår och en hopplös kamp mot tiden och rymden som habitat tar en början. Det är här jämförelserna med tsunamis, stormar, andra extrema väderlekar blir aktuell. Även den klaustrofobiska känslan man kan relatera med livet i en ubåt t ex. Tekniken och spänningsmomenten i Gravity är bra, men dialogen, monologen är urkass och riktigt såpig. Även regin kan man ha ett och annat och klaga på, men jag vet inte hur mycket man kan kräva av Ms Bullock iofs... Regissör Alfonso Cuaron har tidigare gjort bl a Children Of Men, Din morsa också, Lysande utsikter (1998 med Ethan Hawke & Gwyneth Paltrow,. Enligt Imdb drömde Cuaron om att bli astronaut som ung, så jag antar att en liten bit av drömmen slagit in.

Rush, 4 popcorn

Dear Ron Howard,
Try not to be so American and sentimental in creating your antagonists!
Rush är en biopic om rivaliteten mellan F1-racerförarna  österikaren Niki Lauda (Daniel Brühl, Inglorius Basterds, Good Bye Lenin!) och engelsmannen James Hunt (Chris Hemworth; Thor, Star Trek), som under några år var bittra fiender, men även varandras motivator. Med liknande bakgrund men med totalt motsatta personligheter hetsade de varandra till att bli de bästa racerförarna under 70-talet. Vi får träffa dem i början av sina karriärer och etableringen av deras karaktärer; Hunt som den skandalomsusade playboyen, Lauda som kalkylerande, analyserande tråkmånsen. Snabbt hoppar regissör Howard över till 1976, året då Lauda skulle försvara sin titel och Hunt skulle ta den ifrån honom. Detta var även året då Lauda var med om en otäck krasch med brännskador för livet som utgång. Jag som är född i början av 70-talet kommer inte ihåg mer än att någon som hette Niki Lauda (vilket underbart namn) fick läskiga brännskador i bl a sitt ansikte. För min del blev inte Formel 1 intressant förrän Ayrton Sennas karriär. I ärlighetens namn hade jag inte hört talas om James Hunt före Rush - och då är jag ändå väldigt sportintresserad. Lite skäms på mig!
Tillbaka till handlingen, som rör sig kring året 1976, det år då rivaliteten mellan de båda var som störst. Tänk Borg utan McEnroe, Federer utan Nadal, Stenmark utan alla andra... Poängen som Howard vill förmedla och även Lauda (han gör en cameo i slutet av filmen) är att se din värsta fiende som din bästa motivator och uppskatta hen därefter. Det är en habil film, utan större fördelar, förutom att Daniel Brühl som Lauda är enastående. Hemsworth som Hunt är däremot ganska dålig - sämre brittisk accent får man leta efter. Tänk lufsig australiensare härma typ Roger Moore, utan större framgång... Snyggt foto, snygga bilar!