What's Your Number? 2 popcorn

Maken till ätar-film får man leta efter. Förutom rent uppenbara "mat-filmer" såsom Babettes gästabud eller Delikatessen, såklart. What's your number handlar inte alls om mat, utom om nåt så amerikanskt som hur många en kvinna får ligga med innan hon blir slampig. OMG, varför ser jag dessa moralfilmer??? Ingen aning! Det är därför jag väljer att helt bortse från moralpaniken och istället fokusera på det ständiga ätandet filmen igenom. Singeltjejen Ally försöker hitta sina gamla ex och ge dem en andra chans, så hon slipper ligga med 20 killar. Hon har nämligen legat med 19 och vill inte trilla över "gränsen". Ja, ni hör ju hur fånigt upplägg det är! Allys granne är den välhängde, promiskuösa Colin, som mer än gärna visar sig naken och hänger hemma hos Ally. Han jobbar som nån slags privatdetektiv och tar sig an Allys problem att hitta exen. Sen tar en orgie i ätande vid. De äter subs, kyckling, glass, kakor i varenda jävla scen och blir till slut det enda jag intresserar mig för; vad ska de äta härnäst? Varför blir de inte jättetjocka? När ska de gå på toaletten? Jag ser inte ens att Chris Evans, som spelar Colin, har en sexig, bodybuildar-kropp (på ett snyggt sätt) och gärna visar den i sin fulla prakt (hahaha). Trots sin sunkiga historia, är filmen ändå, inte sevärd, men lite, liiite smårolig.

Drive, 4 popcorn

Jag tror jag sett allt Ryan Gosling varit med i - och har hittills inte blivit besviken. Denna toppar nästan listan, blir bara slagen av Half Nelson och kanske nån mer. I denna hårdkokta rulle spelar Gosling en ensamvarg, som lever för och tillsammans sin otroligt läckra bil. Han är hård som flinta, integritet är bara förnamnet, han är snudd på autistisk. Han är en Driver, som kör ifrån polisen efter rån, som är in and out på 5 minuter; "sen åker jag, oavsett om ni är i bilen eller ej". Han flyttar till en ny hide-out-lägenhet och blir granne med fängelse-änkan Irene med son (Carey Mulligan). Snart har han smält och inleder ett slags platoniskt förhållande tills mannen kommer ut från fängelset. Men, råheten och iskylan finns kvar och kommer till ytan när han anser att det måste. Jag får starka paralleller till The Killer inside me, med en psykopatisk Casey Affleck som misshandlar ihjäl kvinnor efter att först be om ursäkt. Drive är mer en katten-på-råttan-thriller, men det explicita våldet är gemensamt. Ypperligt foto, utmärkt skådespeleri och juste 80-tals soundtrack gör denna grym.

Rise of the Planet of the Apes, 2 popcorn

Får väl säga det direkt, den uppchaussade fristående uppföljaren till Apornas planet var en besvikelse i mina filmögon. Överspelande skådisar, James Franco, pretentiöst manus och halvkass animering får mig att faktiskt tvivla på en del recensenters kunnande. Handling; forskare/doktor Will Rodman (James Franco) hittar ett medel som kan bota Alzheimer, vilket hans pappa lider av. Dessvärre ger den obehagliga biverkningar. Av olika anledningar stoppas Rodmans forskning vilket får till följd att Rodman räddar en apbebis, som växer upp hos Will och hans pappa. Apans natur träder fram i dess tonår vilket försätter apan i ett apfängelse med andra apor. Då han under sin uppväxt "matats" med undermedicinen är han smartare än både människor och apor och lyckas bilda en amré. Äsch, allt är så larvigt och idiotiskt att jag inte orkar skriva mer.

Friends With Benefits, 2 popcorn

Uörk! Jag klarar inte av fler fuck-your-buddy-is-impossible-filmer från USA!!!!! I denna antydan till film har manusförfattarna slagit knut på sig själva och liksom uppfunnit ett orealistiskt set-up för våra kombattanter (hahaha), Dylan och Jamie. I upptakten får vi se hur båda två blir dumpade av sina respektive för att rättfärdiga nån slags scar tissue; dessa är inte mottagliga för romantik matas vi med. Jamie jobbar som rekryterare och Dylan är såklart superhet AD som Jamie fiskar upp. De blir till en början vänner och jag sitter bara och hoppas att filmens titel inte ska infrias, vilken den naturligtvis gör. De kommer på att eftersom de är tjej och kille så kan de ha sex, fast de är vänner. Alltså, jag fattar inte denna uppenbara misstro till att vänner faktiskt inte behöver ha sex bara för att de är av olika kön!? Betyder det att homosexuella inte kan ha vänner av samma kön? Jag har själv alltid haft och har många killkompisar och det är bara en som utvecklats till ett förhållande (min man). Moralpanik är bara förnamnet när Hollywood ska hantera ungdomens lite mer frigjorda syn på sex. I ett tidsspann av några månader har jag lyckats avverka inte mindre än tre filmer på exakt samma tema; kille möter tjej, kommer överens om att inleda en KK-relation, utan romantiska tillbehör, som efter en period övergår till ett romantiskt sådant. No Strings Attached, Love & Other Drugs och nu senast Friends With Benefits. Bäst i kategorin är tveklöst Love & Other Drugs där man satsat på att ge en mer logisk bakgrund till kartaktärernas beteende och även ger en mer fördjupad insyn i förhållandet när relationen övergår till något mer allvarligt. Friends With Benefits räddas enbart upp av (läs och häpna) Justin Timberlake och Mila Kunis i huvudrollerna som lyckas någotlunda leverera halvkassa lines och nakenscener.

Jane Eyre, 4 popcorn

Väljer du denna för att få se en romantisk à la Jane Austen-film kommer du bli besviken. Jane Eyre anno 2011, Cary Fukunagas uppföljare till debuten Sin Nombre, är en mörk, grym historia som mer andas rå sensuell lust än romantik. Men den som väntar på den förlösande kyssen får vänta länge... Utmärkta Mia Wasikowska (Alice i Underlandet) spelar Jane, som är den principfaste, integritetstrogne rika flickan, som genom intriger och dåtidens märkliga arvejuridik hamnar på barnhem. En grym sådan, där flickor dör som flugor pga vanvård. Romanen av Charlotte Brontë behöver knappast förklaras, utan vi kan gå direkt på filmens värden. Förutom Wasikowskas bländande porträtt av Jane Eyre glänser även Michael Fassbender som den ärrade och till ytan hårda Rochester som likt Odjuret i Skönheten & Odjuret, obönhörligt dras till den starka och intelligenta Jane. Filmen excellererar även i vackert foto, trots ett konstant brunmurrigt filter, som för att förstärka eländet. Jamie Bell som prästen St Jon Rivers har visat att han tagit steget till vuxenskådespelare på ett ypperligt sätt. Det är knappt man kan se honom som den dansande Billy längre. En film att rekommendera!

Animal Kingdom, 4 popcorn

Vilken uppvisning i familjetraged!. Denna australiensiska pärla andas elände, elände, elände och det blir liksom inte bättre... 17-åriga Josh har hållits avskuren från resten av sin kriminella familj av sin mamma som en dag tar en överdos. Josh tvingas ansluta till sin mormor och morbröder. Mormor Janine styr sina söner med manipulation och tårar och är redo att offra vilken som helst för att upprätthålla makten. Denna sjuka, incestuösa maktkamp är så subtilt skriven och spelad att den genom filmens uppbyggnad får en att må illa till slut. Även den sjuka inbördes hierkin mellan bröderna bygger på tesen, one out, another in. De anpassar sig som amöbor efter situationen, utan att för en sekund reflektera över sina handlingar. Förutom Josh, som ju levt ett annat (inte särskilt harmoniskt kan man tänka, då mamman dog av en överdos) liv, där t o m en vettig flickvän får plats. Just denna avundsjuka mot Josh chans till ett vettigt liv, får morbröderna att hänsynslöst utnyttja Josh, när tillfälle ges. Handlingen kretsar egentligen inte kring detta utan kring det faktum att familjens imaginära eller verkliga imperium håller på att falla isär. Polisen har spanat länge och samlat in bevis mot dem och ser nu ett gyllene tillfälle iom att Josh har anslutit. Sergant Leckie (underbara Guy Pierce) försöker "rädda" Josh samtidigt som han utnyttjas i polisens nät som stramas åt familjemedlemmarna. Josh hamnar mittemellan och tvingas slutligen spela ut de olika parterna mot varandra för att, om möjligt, klara livhanken. En toppfilm i det dolda som inte får missas för allt i världen. Jag kan även se James Frecehville, som spelar Josh, axla manteln efter Heath Ledger eller ännu mer Josh Hartnett.

Hesher, 4 popcorn

Favoriten Joseph Gordon-Levitt är Hesher, en fruktansvärt osympatisk, hård kille som manglar först och frågar sen, MEN med ett gott hjärta nånstans. T.J har precis förlorat sin mamma i en biloycka där han själv var passagerare. Hans pappa har hamnat i ett katatoniskt tillstånd dit T.J inte når och de har tvingats flytta in hos farmor. T.J utagerar sin sorg på ett hjärtskärande sätt; han försöker få tillbaka bilen som tog ifrån honom mamman (skickats till skroten), han utmanar skolans mobbare utan att bry sig riskerna, han cyklar dödsföraktande på sin mountain bike och utmanar sin pappa. Han försöker greppa situationen och man blir som mamma helt bedrövad över en handlingsförlamad omvärld som låter T.J fara så illa. I hans lilla helvete blir han dock räddad av en ung kvinna, Nicole (Natalie Portman) som genom sitt civilkurage stoppar mobbaren från att misshandla T.J. Detta vänliga agerande får T.J:s hjärta att smälta. Nicole blir hans nya vän. Under tiden har hemlöse Hesher helt sonika flyttat in hos T.J och hans dysfunktionella lilla "familj". Anledningen; Hesher har vid olika tillfällen "ramlat in" i T.J, d v s följt efter honom, och nu vill han med sin egen speciella taktik hjälpa T.J. Tack vare sitt aviga sätt lyckas Hesher faktiskt med att ställa sorgen på sin spets och pushar T.J och hans pappa ur sorgebubblan. Men vägen dit är inte alls självklar. Just detta gör filmen speciell och så bra. Jag mådde fysiskt dålig flera gånger och blev nästan arg på Hesher. Men det är ju därför jag älskar film - för att den ska ge mig det lilla extra. Hesher gör verkligen det! Förutom Gordon-Levitt, underbar som vanligt, är Devon Brochu ett fynd i rollen som T.J. Natalie Portman gör, som vanligt, en bra insats. Farmor Madeleine (Piper Laurie) är underbar. Missa den inte, om du vill känna!