12 Years A Slave, 4 popcorn

Steve McQueen har gjort en makalös rak karriär som en av vår tids största regissörer, med Hunger, Shame och nu senast 12 Years A Slave, baserad på Solomon Northups egen erfarenhet av ha varit en slav under 12 års tid. Vad jag förstår är filmen en katarsis för McQueen, som velat göra upp med eller åtminstone ge en röst till slaveriets tid för afroamerikaner i USA. En tid som är märkbart underrepresenterad i filmhistorien. Under 1840-talets USA existerade en lukrativ verksamhet som satte i system att kidnappa fria människor för att sälja dem som slavar i Södern. Känns det igen? Det som slår mig under hela filmen är likheten med dagens trafficking, som är så oerhört lik filmens upplägg. Fria människor som lockas av löften att tjäna en hacka, eller utsikten om ett något bättre liv, luras in i ett slavliv, till synes utan möjlighet att bli fri. Filmens huvudperson Mr Northup (magnifikt tolkat av Chiwetel Eijofor) livnär sig som fiolspelare och blir övertalad av en duo cirkusmän att ackompanjera deras föreställningar. Efter en hyfsat avancerad och ambitiös charad av sina kidnappare, vaknar Solomon upp efter en blöt kväll kedjad och strippad sin identitet. Därefter följer en överlevnadsanpassning, som innebär att Solomon tvingas dölja sin personlighet och sitt rätta jag för att i möjligaste mån överleva utan att bli en annan. Under 12 års tid balanserar han mellan hopp och förtvivlan, litar på fel personer, hamnar i elände utan logik som till slut formar en människa med grov stress. Kritiken mot filmen är att den visar en stereotyp bild av den amerikanska svarta slaven, men om man bortser från hudfärgen (vilket vi aldrig pratar om när det gäller trafficking) handlar det om den ägandeförhållande som uppstår och som blir till ett omöjligt hinder att ta sig över. För att bryta en isolering krävs kryphål och vilken hudfärg det kryphålet har, handlar mer om inställning och samhällsklimat än annat. Till syvende och sits handlar slaveri om ägande och maktbalans och graden av godkännande från omvärlden. Trots att slaveri nuförtiden är olagligt i de flesta länder finns en marknad för ägande av människoliv. Tänk då hur svårt det måste ha varit i 1840-talets Södern i USA där det fortfarande var lagligt. Tarantinos Django Unchained var en annan vinkling av den skeva världsbild/egenuppfattning många vita hade i 1800-talets USA. Det sorgligaste är tanken att människor fortfarande tänker och klassificerar andra människor i termer av hudfärg eller ursprung. Visst kan man invända mot att filmen ibland tenderar att bli en aning Hollywoodesque, men grundtanken håller filmen igenom och viker inte en tum. Visst hade det även varit en intressant film att få följa frihetskämpen Solomon Northup, som efter sina 12 år som slav dedikerade sitt liv till att hjälpa andra slavar, bl a genom The Underground RailRoad. Men, det är en annan film, kanske även den gestaltad av Steve McQueen, som ser ut att kunna ge oss mängder av mästerverk framöver. Det han hittills gett oss är bl a den fantastiske Michael Fassbender, som briljerar i samtliga McQueens filmer.

The Monuments Men, 2 popcorn

Ledsen George Clooney, men din önskan att belysa kulturens roll i historien, går inte ända fram. Det blir ett klyschigt, dimmigt drama, med alldeles för mycket gubbenostalgi över det. Trots sin behjärtansvärda ansats, lämnar jag salongen med en fadd eftersmak. George Clooney har skrivit, regisserat och spelar huvudrollen i filmen om en amerikansk minitrupp (sju stycken) som självpåtaget ger sig in i Andra världskrigets skälvande slutstrider. Man har nämligen uppmärksammat att Hitler inte bara vill uttrota flera folkslag, utan även siktar på att roffa åt sig världens finaste konstverk; psykopat-horder av värsta sorten. Den amerikanska kultureliten (enligt filmen) har identifierat problem med de allierades attacker när de från alla håll ska inta Tyskland och Italien - för att få bukt med en så elak despot som Hitler bombas allt sönder och samman och även konstskatter och arkitektur. Trodde aldrig jag skulle säga detta, som utbildad bebyggelseantikvarie och filmvetare och älskar kultur och alltid tyckt att utan historia är människan vilsen - MEN, i det läget, nazister och facister utrotar medmänniskor som ohyra; människor, barn, unga, gamla, dör som flugor. Förlåt, men det är svårt att engagera sig i några konstverk. Vilket jag antar är tanken med filmen. Visserligen räddar konsttruppen en hel del konstverk från ruin, men frågan är hur mycket de egentligen "räddade" - kriget var på väg att ta slut och man får ingen uppfattning att de skrämmer tyskarna på flykt - de har redan flytt vid det laget. Ska inte avslöja allt, men slutet indikerar att ryssarna (och tyskar som skott sig på kriget) var på väg att roffa åt sig (och lyckades) en stor mängd skatter, som truppen brottas med. Den enda intressanta delen av filmen var konstintendenten Claire Simone (Cate Blanchet) som likt en konstnärlig Schindler lyckats katalogisera och märka en mängd konstverk i Paris, som möjliggjorde återbördandet till rätt ägare.
George Clooney spelar på repeat, vilket alla gör, storyn hänger inte ihop, den är knappt vacker med tanke på vilket material de har att arbeta med. Som sagt, en viktig del av historien som jag brinner för - utan kultur är människan identitetslös, men man lyckas slarva med storyn och tappar därmed hela poängen.

HallåHallå, 4 popcorn

Till att börja med är jag partisk - jag är uppvuxen i Falun, mestadels på filmens set locations; bodde i Östanfors, mamma jobbade på biblioteket som jag använde som fritids mellan 8-11 års ålder, pappa jobbade på lasarettet, brorsan jobbar på gruvmuséet. Jag var inte alls förberedd på en tripp längs barndomens aveny, eller att filmen skulle vara så existensiell. Den har sålts in som en komedi, vilket den inte alls är - eventuellt en accepterande feel-good-film. Inget lyckligt slut, men Disa finner till slut ett lugn och tillförsikt efter livets motgångar. Handling; 40-nånting Disa är inflyttad stockholmsbo som blivit lämnad av sin man Laban för en annan kvinna och står nu med delad vårdnad om parets två små barn. I sorgen försöker hon hitta sig själv och vilken riktning livet nu ska ta. Förhoppningen att de ska hitta tillbaka till varandra krossas när Laban går vidare med sin partner. Jobbet som undersköterska ger henne både kraft och utmaningar - en ilsken äldre dam inkommer som patient och den enda som kan hantera henne är Disa, vilket visar sig vara en av de många pusselbitar Disa behöver för att gå vidare. I krisen är man mer sårbar men även mer öppen för nya möten och kontakter då de gamla fotspåren ändå är förstörda. Efter regn kommer solsken är ett gammalt talesätt som passar in på tematiken. En del klichéer och fördomar staplas på varann, men på ett hyfsat smakfullt och kul sätt, bl a  får dalmålet stå till svars för en del.

Wolf of Wall Street, 4 popcorn

Mitt feministiska hjärta tar emot när jag hyllar mansgrisfesten Wolf of Wall Street. Inte en fetchans att den ens är i närheten av att klara Bechdeltestet, som innebär att två namngivna kvinnliga karaktärer pratar med varandra, om annat än män. Filmen är Martin Scorseses tolkning av uppkomlingen Jordan Belforts (Leonardo DiCaprio i högform) resa i börsmäklarnas Mecka. Från ung spoling som får sparken första dagen som börsmäklare, tar han sig hungrigt och envist vidare tills han  och hans otippade kumpaner blir miljonärer, luftslottsmiljoner. Filmen visar upp en otrolig dekadens och fruktansvärd kvinnosyn, med strippor och lösa förbindelser (minst sagt) hela tiden. För att inte tala om knark, psykofarmaka och kriminella handlingar. Men, allt skildras så jävla kul och knäppt att jag inte blir upprörd över orgier, kokainsniff på rumpor, strippor på fredagskontoret. Dessutom bjuder filmen på den roligaste trippfrekvensen sen Far & Loathings kaninscen. DiCaprio trippar på ett gammalt läkemedel som förlamar musklerna och krälar som en mask från en hotellobby till bilen. Jag lovar, den är värd hela filmen. Dialogen är underbart kvick och underhållande - man älskar grabbgänget till slut, trots idiotin och den obefintliga moralen (kanske just därför?). Vilken fullträff för DiCaprio som bara går från klarhet till klarhet. För att inte tala om Jonah Hill som underbar sidekick. Fina biroller av Joanna Lumley och Matthew Mac (McConaughey, orkar inte skriva ut namnet varje gång) oxå.

För att få fler läsare tvingas jag avsluta med ett mattips - för det är väl det som säljer...? Gott tilltugg innan maten: filodegsknyten med parmesan och timjan att dippa i aioli tillsammans med kräftstjärtar. Sjukt gott!

Återträffen, 5 popcorn

Den enormt uppskrivna filmen/konstprojektet av obekväma konstnärinnan Anna Odell, gör mig inte besviken. Den är rätt i magen, skruva-på-sig-i-stolen-ärlig, så allmängiltig, så universell att det är en given socialstyrelsen-rekommenderar-för-alla-film. Den handlar om en grundskoleåterträff, 20 år senare. Alla är 35-36 år, mitt i karriär och familj. En av klasskamraterna är Anna Odell, numera en rikskänd konstnär, efter sitt uppmärksammade projekt där hon är självmordskandidat som står vid en bro i centrala Stockholm. I Återträffen iscensätter Anna en reunion, som hon i verkligheten inte blev inbjuden till, där hon gör det man inte gör. Hon håller ett tal där hon gör upp med sina skolår och de som mobbade, frös ut och ignorerade henne. Hon belyser det faktum att de var en grupp olika individer som skulle hitta sina roller i en hierarki, delvis utelämnade till sig själva. Hon blev den som de övriga (vill inte kalla dem kamrater, det var de aldrig för Anna) drev med, hånade, frös ut och t o m slog. Hon blev ett objekt, något man inte behöver ha empati för eller identifiera sig med. Varför blir det så? Återträffen ballar ur givetvis, och Anna är på samma ruta där hon började - fortfarande hånad och utfryst. Därefter kontaktar Odell sina fd klasskamrater för att stämma träff så de kan se filmen och diskutera hur de ser sig själva genom Annas ögon. En konfrontation helt enkelt. Många svävar på svaret, dyker inte upp, svarar inte i telefon (efter första samtalet) i sin medvetenhet att de har något att frukta. Hon får till en träff med en av de värsta, den som var högst i hierarkin, utan att säga något ont eller agera, just därför vara en mobbare. Han hade ställningen att ta ställning, men godkände mobbningen genom sitt tysta medgivande. Något han efter samtalet med Anna har svårt att ta till sig - han var ju alltid så mån att vara snäll och rättvis. Klasskamraternas reaktioner förminskar henne än en gång - cirkeln är sluten - gruppens hierarki är satt och den går inte att bryta. Märkligt att det är så. Samtalen är även de iscensatta av skådespelare, som i supermeta-anda möter sin egen skådespelare i slutet. Gruppdynamiken är en av anledningarna till att jag aldrig gått på någon återträff. Nu var jag bjuden, och såvitt jag uppfattade det, inte mobbad (utfryst och baktalad i 9:an, men jag kommer inte ihåg hur jag hanterade det). Men jag vet flera i klassen som inte var bjudna och som säkert upplever igenkänning i Återträffen. Jag var säkert en av medlöparna, elak i undvikandet, rädslan att inte sticka ut. Herregud, jag var 180 redan i 6:an, så jag stod ut tillräckligt ändå... Men, jag vill be om ursäkt för det svin jag säkert var mot dem som hade det värre. Ni vet vilka ni är - jag är ledsen att jag var svag nog att inte säga ifrån, något jag i mitt hjärta kände att jag skulle göra.
Jag blev rädd efter filmen, att mina barn, som befinner sig i början på sin skolgång, ska råka illa ut, eller vara den som inte står upp för den som drabbas. Jag vill ge dem de verktyg som finns, men hur fan gör man det? Är det slumpvis vem som drabbas, beroende på dynamik? Säkerligen växte Anna upp i en kärleksfull familj som absolut inte förstår hur hon kunde bli utsatt. Som den värsta mobbaren säger när Anna konfronterar honom med frågan; "vad skulle du göra om din dotter mobbades". På vilket han svarar; "det skulle hon aldrig, hon är för stark, och annars skulle hon bara leka med någon annan." Ytterligare ett förminskande och påhopp och handlar det verkligen om styrka?

Känn ingen sorg, 2 popcorn

Jag hade blandade känslor inför Håkan Hellström-låt-baserade filmen Känn ingen sorg. Jag gillar hans musik, var väl kanske liiite för gammal när han kom 1999, 28 år, men han träffade rakt in i mitt hjärta. Dels har jag bott i Göteborg, de åren stadens musikliv exploderade 1992-1996, och jag var i högsta grad med i musiklivet, på svartklubben Grodan, jazzklubben Nefertiti, indieklubben Underground, rockklubben Magasinet. Jag sjöng i olika band och var tillsammans med ett popsnöre, som var hyfsat kända i Japan och omtyckta av Linda Skugge. Mitt hjärta slår alltså oxå för det Göteborg Hellström sjöng om. Dessutom gillar jag regissörsduon Mårlind&Stein (Radioskugga, Storm, Bron), som levererar spännande och udda filmer. Men, jag hade läst oroande recensioner, att filmen var en pastich och närmare en mockumentär än en hyllningsfilm. Att man kallat den för en Mamma Mia för Hellström-generationen är egentligen ganska pricksäkert. Mamma Mia-filmen var fullkomligt vedervärdig och fick mig snarare att förakta den ABBA-musik jag växt upp med. Som liten på 70-80-talet var ABBA både farlig och glad, men aldrig så fånig som filmen. Detsamma känner jag inför Känn ingen sorg - den smutskastar snarare Hellströms geniala texter och molliga indiemusik, än hyllar den. Nu skulle den givetvis bara agera målarfärg och inspiration till storyn, men jag kan tycka att Hellströms vemod och känslan att aldrig riktigt höra hemma, inte riktigt kommer fram utan bara tafflas med genom huvudpersonen Påls scenskräck. Varför blir sådana här filmer ofta karikatyrer? Är det för stor respekt för musiken - att man har svårt att hitta ett eget uttryck/känsla? SÅ synd på så rara ärter.

Now You See Me, 2 popcorn

Jag har något emot filmer där de ser ner på åskådaren och är tror att man är helt bakom flötet. Now You See Me har den tendensen och faller tyvärr i fällan mer än en gång. Det handlar om magi, trolleri, bedrägeri, illusionism, Penn & Teller på hög nivå, blandat med lite Robin Hood-manér, som blivit så populärt i filmsammanhang på sistone. Kan man inte klämma in PK-sensmoral så kör man alltid Robin Hood-tematiken. Sno från de som har, ge till dem som har lite mindre. Now You See Me handlar om The Four Horsemen, bestående av tre unga och en äldre (Woody Harrelson, som fått ett uppsving på sistone) som var för sig är skickliga con artists, utan större publik. De förs samman av en mystisk uppdragsgivare, som hjälper dem till kändisskap, i utbyte mot vissa instruktioner och tricks. Det visar sig att de ska råna en bank, från USA i Paris, sno pengar från ett konto, bara genom magi från scenen. Etc etc. Genast kopplas en inkompetent FBI-agent in (Mark Ruffalo) som tillsammans med en detektiv från franska Interpol (tack vare Paris-rånet, och för att få in kvinnlig fägring antar jag) ska sätta dit illusionisterna. Hon får så klart stå för magkänslan och tron på det övernaturliga, och Ruffalo för grovjobbet. Med på tåget är även en fd magiker (Morgan Freeman) som numera livnär sig på att avslöja sin fd kollegors tricks. Att han beter sig så fruktansvärt naiv på slutet är svårt att smälta. Och att Ruffalo får bete sig så korkat utan att någon fattar misstankar är oxå beyond comprehension. Jag somnade faktiskt rätt hårt första gången jag försökte sen den. Dagen efter höll jag på att nicka till igen, trots att det var mitt på dagen...